The Fault in our Stars

En dag kom en av mina stammisar på jobbet in till mig och sa "Du MÅSTE läsa den här!". En sådan uppmaning kan en förstås inte ignorera. I varje fall inte jag, som råkar ha Multiversums Bästa Stammisar i min bibbla.

Boken, som jag aldrig hade hört talas om och inte heller då fick veta vad den handlade om, hette The Fault in Our Stars. Författare är amerikanske John Green.

Vad boken handlar om, kan jag berätta för er. På ett sätt. Den handlar om en tonårig tjej vid namn Hazel, som är allvarligt cancersjuk sedan flera år tillbaka.

Nu kanske ni får en känsla av vad detta är för en bok. En sådan där sorglig bok om en ung människa som är döende och på ett ordnat och sentimentalt sätt liksom lär sig om livet. Fast då misstar ni er.

The Fault in Our Stars är liksom en egen bok. Hazel är något av en ensamvarg och umgås mest med sina föräldrar och några enstaka vänner. Det bästa sällskapet är dock boken An Imperial Affliction av Peter van Houten (en fiktiv bok; en bok-i-boken), som förser henne med både filosofiska funderingar och svar: "An Imperial Affliction was my book, in the way my body was my body and my thoughts were my thoughts." (s. 34)

På en stödgrupp för cancersjuka ungdomar träffar Hazel Augustus. Augustus Waters, som förlorat ett ben till cancern, och som är en virvelvind av ordvighet och energi. De dras till varandra och hittar så småningom någonting oerhört viktigt i varandra. Det är en berättelse om Den Första Kärleken, bland annat. Men inte bara.

Flera saker gör denna bok så speciell för mig. En är att den är så rolig. Mitt i nattsvartheten finns så mycket humor - mänsklig, varm och ibland helt galen. Exempelvis:

The car was packed by six fifteen, whereupon Mom insisted that we eat breakfast with Dad, although I had a moral opposition to eating before dawn on the grounds that I was not a nineteenth-century Russian peasant fortifying myself fir a day in the fields. (s. 137)

Den är så vardaglig. I stor sorg och sjukdom och annat elände skapas till slut en vardag. Ingen människa orkar sörja dygnet runt. Green väjer inte för de grymma sjukdomsdetaljerna, men glömmer inte heller bort det dagliga livet. Just denna vardaglighet gör också boken så otroligt sorglig, därför att det är realistiskt och igenkänningsbart.

I en passage råkar Hazel höra något, inte menat för hennes öron:

Just before the Miracle, when I was in the ICU and it looked lika I was going to die and Mom was telling me it was okay to let go, and I was trying to let go but my lungs was searching for air, Mom sobbed something into Dad's chest that I wish I hadn't heard, and that I hope she never finds out that I did hear. She said: 'I won't be a mom anymore.'
It gutted me pretty badly. [---] I couldn't get it out of my head, how she sounded when she said that, like she would never be okay again, which probably she wouldn't. (s. 116-117)

Här kunde jag faktiskt känna hur hjärtat brast lite i kanterna.

Jag är såld på Greens sätt att skriva. Det är inte komplicerat men noga uttänkt. Jag hör Hazels tonfall; berättarperspektivet är verkligen hennes. Det är sådant flyt i språket och det växlar så självklart mellan de stora tonlägena sorg och humor. Jag sträckläser. Gråter. Asgarvar. Sparar på citat.

Egentligen vill jag inte berätta så mycket mer om Hazels berättelse. Egentligen vill jag göra som A och bara gå fram till er och säga: "Du MÅSTE läsa den här boken!".

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

Själens osaliga längtan

Jag erkänner mig besegrad - Audrey Niffenegger är en riktigt spännande författare!

Nyligen skrev jag både om Tidsresenärens hustru och om The Night Book Mobile, vilka jag tyckte om. Men det var Själens osaliga längtan som verkligen fick mig på fall.

Tvillingarna Elspeth och Edie har inte haft mycket kontakt med varandra i sina vuxna liv. Men när Elspeth dör efterlämnar hon sin fina Londonlägenhet till Edies tvillingdöttrar, Valentina och Julia.

Flickorna, som är i början på tjugoårsåldern, flyttar dit från Chicago för att påbörja sina nya liv.

Det jag verkligen, verkligen gillar med boken är:


1) Karaktärerna! De är så udda, komplexa, underliga, sympatiska OCH väldigt osympatiska.

Elspeths (betydligt yngre) pojkvän och granne, Robert, som är alldeles för fascinerad av den anrika Highgate cemetary som ligger precis bredvid huset. Martin, forskare och korsordskonstruktör med grava tvångssyndrom och en komplicerad relation till sin fru, Marjike.

Den klaustofobiska relationen mellan tvillingarna, där Julia vill fortsätta leva ett spegelliv medan den veka Valentina vill bli sin egen. Elspeth, som spökar i huset och är en karismatisk, intelligent kvinna, men uppfriskande nog inte snäll.

2) Det morbida i berättelsen. Den besitter en skön gotisk känsla med stort fokus på kyrkogården Highgate som granne till det gamla huset där alla bor. (Highgate som också inspirerade Neil Gaimans The Graveyard Book.)

De unga tvillingarnas smala, bleka kroppar och nästan vita hår passar väl in i stämingen. Det finns också en klibbig incestuös känsla allt eftersom relationerna förvecklas och reds ut i historien.

Att Elspeth spökar passar hennes viljestarka, livstörstande personlighet väl. Det finns också en familjehemlighet som behöver lösas i romanen. Ett visst fokus på den rent fysiska döden och det som sker därefter gör historien lite mer gory.

3) Det oväntade. Jag blir överraskad flera gånger under läsningen, av händelser och vändningar.

Det är under lång tid inte heller lätt att veta hur en sådan här mörk historia kan sluta.

Men det finns också några uns av hopp och medmänsklighet mitt bland morbiditeterna.

4) Vissa detaljer, som exempelvis att den lilla vita kattunge som flickorna fångar in och tar hand om döps till "Dödens lilla kattunge". Det känns mörkt humoristiskt på ett sätt som tilltalar mig.


Jag ser med spänning fram emot vad Niffenegger ska hitta på härnäst.