Visar inlägg med etikett Anime. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anime. Visa alla inlägg

tisdag 29 september 2009

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

onsdag 4 mars 2009

Grundkurs i mangakunskap

Som ett led i att vårda Seriehyllan på jobbet har jag bestämt mig för att prova på lite manga. Det är nämligen en sådan enorm värld som är i princip helt obekant för mig. Jag måste således bildas något, så att jag kan handla in bra serier.

När jag var barn så kallades filmerna som storebror och jag såg (Starzinger och Silverfang och liknande) för manga. Nu för tiden används den korrekta terminologin också i Sverige, där manga är litteratur och anime är film. En elev på jobbet som läser mycket manga har varit så god att göra ett urval åt mig. Manga finns ju inom så många olika genrer, så detta blir som ett litet, litet smörgåsbord.

Battle Angel Alita av Yukito Kishiro (Volume 1)
Puh, detta var verkligen inte min stil alls! Dystopiskt, retrofuturisktiskt, übervåldsamt med enorma monster samt en vacker androidflicka - Alita - som slåss som en gudinna. För hårdkokt för undertecknad, men tydligen en klassiker inom sin genre.

Cromartie High School av Eiji Nonaka (Volume 1-3)
Enligt mig ser tecknarstilen i dessa album mer västerländsk ut än de andra jag läst. Men miljön är en high school i Tokyo, faktiskt en av stadens värsta värstingskolor dit "badasses" från hela Japan söker sig. Takashi Kamiyama, egentligen en helt vanlig kille, hamnar av misstag i denna hårdkokta miljö. Han klarar sig undan mitt ibland tuffingarna genom att de resonerar som så att ingen kanin skulle frivilligt vistas bland lejonen, om det inte vore "a really badass rabbit"(!)

Bland eleverna på skolan syns killen som egentligen är helt "badass", men inte gills för att han inte har något coolt smeknamn; en helt enorm kille, uppenbart för gammal för high school och dessutom kusligt lik Freddie Mercury från Queen, samt en gorilla.

Roligt är när killarna försöker bestämma om gorillan som sitter i klassrummet verkligen är en gorilla eller om det är en människa, baserat på det faktum att han/den bär armbandsur. Den skeptiska killen, Akira Maeda, konkluderar, "No, I'm sorry. Having a wristwatch isn't enough to convince me that something is a human." Underbar Douglas Adams-esque humor!

Genshiken av Shimoku Kio (Volume 1)
Utspelar sig vid ett universitet i Tokyo, fokus ligger på medlemmarna i en klubb för "modern visual art" (alltså dataspel, manga och anime). Om man är insatt i dessa områden är Genshiken säkert riktigt roligt att läsa, boken är proppfull med interna referenser. Själv förstod jag bara en enda referens till Final Fantasy, och var således inte riktigt målgruppen för denna serie ...

Mushishi av Yuki Urushibara (Volume 1-3)
Mushi är ett slags urväsen, det som fanns innan djur och växter skildes åt i världen. Nu existerar mushi snarast som parasiter och skadar människor mer ofta än inte med sina urgamla krafter. Ginko är en mushishi, en mästare på att kunna överlista och oskadliggöra mushi. Albumen är uppbyggda av flera fristående episoder. Ginko tvingas ständigt vandrar vidare efter att en situation är löst, då han attraherar mushi och därför aldrig kan stanna på ett ställe. Suggestivt, välskrivet och riktigt, riktigt bra.

The Melancholy of Haruhi Suzumiya av Nagaru Tanigawa (Volume 1)
Också detta album utspelar sig i en high school-miljö, där Haruhi Suzumiya startar sällskapet the SOS Brigade. Sällskapets mål är att finna intressanta saker i verkligheten, så som tidsresenärer, utomjordingar och andra paranormala fenomen. Vad Haruhi Suzumiya dock inte inser är att hon själv har magiska förmågor, som att förändra verkligheten genom sina önskningar, och att medlemmarna i hennes klubb faktiskt är just tidsresenärer och utomjordingar ... Charmig idé, ganska underhållande.

Yotsuba&! av Kiyohiko Azuma (Volume 1-3)
Åh, vilka riktiga feel good-album! Supercharmigt tecknade utifrån femåriga Yotsubas perspektiv får vi följa hennes liv tillsammans med hennes adoptivpappa (översättare/slacker), hans bästa vän Jumbo (som är över två meter lång och arbetar som florist) samt grannflickorna Ena, Fuka och Asagi. Ingen egentlig handling, men humoristiskt, hjärtligt och vardagsfinurligt.

Jag kommer definitivt att fortsätta läsa serierna om Cromartie, Mushishi och Yotsuba, to the (not at all) bitter end. Roligt också att få vara låntagare och låta eleverna agera "boklangare"!