Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...

Zusak på Kulturhuset

För några dagar sedan gick jag med jobbet och lyssnade på Marcus Zusak, den australiensiske författaren bakom Boktjuven, på Kulturhusets Internationella författarscen. Han samtalade i ungefär en timme med litteraturkritikern Ingrid Elam i en nästan fullsatt hörsal.

Samtalet blev fantastiskt fint. Både Elam och Zusak gav ett väldigt avslappnat intryck. Det var som att sitta och lyssna på en hemma-hos-intervju i någons vardagsrum med gott kaffe på bordet och lågmäld jazz i bakgrunden. Så kändes det.

Zusak var väldigt charmig och ödmjuk. Tog flera gånger upp att han häpnade över att vi på andra sidan jordklotet hade läst hans bok, och att vi spenderade vår torsdagskväll med att lyssna på honom.

Nästan hela samtalet gick åt till att prata om hur The Book Thief hade kommit till. Basen är framförallt berättelser som Zusaks föräldrar berättat för honom. Båda var barn i Tyskland under andra världskriget. Väldigt intressant.

Zusak berättade även hur han hade prövat att skriva boken ur flera olika berättarperspektiv innan han förstått hur att Dödens var det rätta. Det är en sak som förundrar mig med människor som är yrkesverksamma som författare: hur mycket man skriver och slopar för att sedan skriva om. Tänk dig att skriva flera hundra sidor text som man sedan skippar, för att det inte stämmer. Så skriver man om ... Det är beundrandsvärt, tycker jag.

Det blev också en diskussion om ödet eller slumpen, som exempelvis situationen där Liesls fosterpappa blir borttvingad från sin plats i bilen för att sedan överleva då bilen exploderar. Eller hur pappa Steiner gör allt för att rädda sin son, men. Hur små saker som kan krävas för att i slutändan avgöra om vi lever eller dör.

Jag tycker så mycket om att böcker spelar sådan stor roll i berättelsen. Det pratade Zusak också om. Intressant är vilka roller boken Mein Kampf får spela - den räddar livet på Max och leder honom till familjen Hubermann. Hur Max och Liesl målar över sidorna i boken för att skriva och rita sin egen historia. Det är symboliskt och åh, så vackert.

Vad jag fick reda på som jag inte visste var att den australiensiska utgåvan har illustrationer, som Trudy White har gjort. Lyckades hitta några på webben. Enkla och mycket symboliska. Den jag har postat här är en sida ur boken som Max och Liesl har målat.

Tyckte ännu bättre om boken efter att ha fått höra den diskuteras på detta vis. En fantastiskt fin kväll.

Tema: ungdomsromaner

Jag har även i vuxen ålder verkligen gillat att läsa ungdomsromaner. Nystarten kom (naturligt nog) när jag läste barn-och ungdomslitteratur på littveten och har hållt i sig sedan dess. Nu när jag arbetar på ett gymnasiebibliotek skadar det dessutom inte att hålla sig a´jour med utgivningen. Nästa vecka ska jag exempelvis presentera ett urval för några svensklärare. Men sanningen är att jag verkligen tilltalas av många saker som hör till ungdomslitteraturens domäner. Det är uppfriskande med det mer direkta skrivsättet som ofta hör till, tycker jag.

Så, vad har jag egentligen läst? Ett urval kommer här.

Boktjuven av Marcus Zusak presenteras ofta med sloganen "När döden berättar en historia måste du lyssna" (eller något liknande). Om man har läst sin beskärda del av Terry Pratchett känns inte fenomenet med döden som berättare så nytt, men Zusaks "Död" är betydligt mer ... nedtonad.

Jag tyckte om känslan av magisk realism i boken, den varsamma sagotonen i kombination med allvarlig skildring av flera tunga ämnen. En liten tysk stad i krig, ett andra världskrigets Europa, några fattiga människors relationer och en familjs försök till vardagsliv. Tyngst väger familjens beslut att ta in en jude på flykt, och relationen mellan honom - Max - och huvudpersonen, den unga flickan Liesel. Mångfacetterat och fint. Zusak kommer till Kulturhusets Internationella författarscen 2 april - biljett är redan bokad!

På Bokmässan i Göteborg i höstas lyssnade jag på ett samtal om ungdomars läsning, med pedagogen Gunilla Molloy och författaren Johanna Lindbäck. Jag blev då så himla sugen på att läsa Lindbäcks ungdomsromaner, vilket nu till slut blev av. Hennes andra bok, Min typ brorsa, var den jag läste först. Om några tonårsbarn som tvingas samman i en styvfamiljskonstellation och en kärlek av romantiskt slag uppstår. Den var välskriven och fin - med inte ett helt enkelt tema.

Men sedan läste jag Lindbäcks debut, En liten chock, och blev alldeles förälskad. Först vet vi bara att Gustaf går sista året på gymnasiet, är missnöjd med sin blyghet och suktar något efter vackra Elin i klassen. Men sedan vecklas hans liv ut en liten bit i taget, vilket ger en verklig spänning i texten. Språket är fantastiskt! Det känns verkligen som att Gustaf talar, utan att författaren fastnar i slang, talspråk eller på andra sätt drar ner det litterära språket. Många partier i början är gravt humoristiska, men allvaret växer. You'll laugh, you'll cry ...

Jag föll inte för dessa två titlar. Den ena är Deluxe av Anna Godbersen, som enkelt kan sammanfattas som en historisk Gossip girl med språk som inte imponerar och stereotypa karaktärer (fast jag tokföll för det pampiga omslaget ... )

Den andra är Liv och Lovisa av Emma Granholm, en svensk amerikansk high school-film i textform. Jag tycker att karaktärernas motivationer är nästan obegripliga och boken lämnar mig med en känsla av misantropisk förundran.

Om man vill ha en amerikansk feel-good-film i bokformat kan man istället läsa Kate Canns Sex veckor. En typiskt tillfredsställande historia om en ung kvinna som lär sig stå upp för sig själv och någorlunda finner sin plats i världen (samt kärleken, of course). Generellt är jag väldigt förtjust i Canns böcker. Lättsamma men inte utan substans.

Annika Thor lyckas i Vad skulle du ha valt? bädda in självmordsförsök, psykiskt sjuka föräldrar, svek, grupptryck och gruppvåldtäkt på behändiga tvåhundranåntingsidor utan att det knappt märks. Och hon lyckas sluta med en hoppfull ton - det måste gillas för nå't!

En bubblare är ett boktips jag fick av två elever på jobbet - Lucas av Kevin Brooks. På omslaget lät det som en ganska traditionell flicka-möter-pojke-historia, men den var annorlunda. Cait bor på en liten engelsk ö med sin dysfunktionella familj, då den mystiske Lucas dyker upp. En tonåring som bor ensam mitt i naturen, som något slags naturväsen. Hans närvaro trasslas ihop med bymentalitetet på ön och med Caits brors, Sebastians, inblandning i det lokala värstinggänget. Resultatet blir faktiskt en riktigt spännande historia med ingredienser som vänskap, utanförskap och mord.

Någonting om ungdomsromanerna just nu alltså. Nästa projekt blir manga ...