Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...