Nu var det några veckor sedan jag läste Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Och allt jag kan säga är - wow. Vilken läsupplevelse. I början när jag läste kände jag spontant att det här är för hårdkokt för mig. Våldtäktsförsöket mot Silk Spectre är grymt. Det kluvna hundhuvudet som Rorschak ser när han själv blir tvingad att titta på Rorschakbilder. Så många våldsscener som får det att vändas i magen på en. Jag är uppvuxen med lite högtidliga, romantiska och nobla fantasyhistorier. Jag klarar inte av för mycket cynism, grymhet och våld. Men trots det tyckte jag att albumet var helt fantastiskt.
Jag tycker att själva formatet är strålande: de grafiska delarna av berättelsen bryts av med löpande textdelar. Delar av rapporter från polis och myndigheter, korrenspondans, textutdrag från fiktiva böcker och självbiografier. Historien blir så mycket fylligare.
Liksom hur huvudhistorien, med en värld på gränsen till utplåning, också visas i serien-i-serien, Tales of the Black Freighter. Ett av de rena textpartierna ger oss bakgrundshistorien till hur the Black Freighter kom till, hur DC Comics lanserade den, vilka som tecknade den, etc. Klart meta! Jag trodde först att den faktiskt hade existerat på riktigt. Men den finns alltså bara invävd i Watchmen.
Jag älskar den dystopiska noir-känslan i serien. Hur mörkt och hopplöst New York är. Vilka antihjältar våra hjältar faktiskt är. Rorschak uppenbart så med sitt allt annat än tvålfagra utseende och psykiska labilhet. The Comedian som är ett under av cynism och grymhet, samtidigt som han förblir en av endast två statligt understödda superhjältar när staten förbjudit all annan hjälteverksamhet. Dr Manhattans syn på tiden som någonting både simultant och oföränderligt. Hur han långsamt alltmer driver bort från mänskligheten och vår syn på livet.
Men ändå. Jag tilltalas av att det bara är Dr Manhattan som har egentliga superkrafter. De andra är bara vanliga människor, som försöker göra en skillnad. På något vis. Det tyckte jag var en av de saker som var synd med filmversionen (som jag annars gillade!) - att karaktärerna blev mer "hjältiga" och mindre mänskliga.
Handlingen är komplex. Det är många trådar som följs, många huvudkaraktärer och mycket politiska konspirationer, med domedagsklockan hängandes i bakgrunden bara minuter från midnatt. Kalla kriget har sällan varit mer otäckt. Men Moore har koll på alla sina trådar. Han är en sådan författare som får mig att tycka att boken är fruktansvärt bra ända till slutet. Då får han mig att tycka att det är mästerligt.
Också språkligt är Moore mycket begåvad. När en klass på mitt jobb läste dystopier på engelska i höstas enades läraren och jag om att eleverna kunde läsa exempelvis V for Vendetta lika gärna som en roman. Språket är välskrivet, komplext och poetiskt emellanåt. En stor insikt för den prosafixerade svenska skolan ...
VARNING!HÄR KOMMER DET SPOILERS!
Jag måste få gå in i detalj på en scen, väldigt i slutet. Så här du inte läst än, strunta i dessa rader ... I kapitel 12, A stronger loving world, när domedagsklockan står på midnatt. New York efter katastrofen. Människor ligger döda överallt, i blodiga högar. En attack från yttre rymden har krossat en stor del av staden. Första rutan är på Madison Square Garden, där bandet Pale Horse har spelat. På andra rutan ser man den stora skylten på framsidan av konserten, där man kan se att förbandet heter Krystal nacht. En tidning med rubriken War? ligger på den demolerade gatan. Tredje rutan, biografen Utopia visar filmen The day Earth stood still. Man får se enorma tentakler. Andra detaljer; ett taxiföretag med namnet Promethean Cab Co., med sloganen Bringing light to the world. Tídningar med rubriken War? fladdrar förbi i varje bild. Och slutligen får man se "rymdmonstret", som har kraschlandat mitt på The Institute for spacial studies. En reklamannons för "the Veidt method" syns i förgrunden ...
Vad annat kan jag säga än - världsklass?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar