onsdag 3 juni 2009

Körkarlen - en helhetslösning

Jag har lyckats ta mig iväg på två evenemang som faller under Bergmanfestivalen, som äger rum i staden just nu. I lördags var vi och såg Körkarlen på biograf Sture, regisserad av pionjären Victor Sjöström, baserad på Selma Lagerlöfs korta roman med samma namn. Boken läste jag för flera år sedan; det är inte en av mina favoritselmor men ändock läsvärd. Den är verkligen ett barn av sin tid, med Frälsningsarmésoldater och en kristen, nykteristisk moral.

Jag har aldrig sett en hel stumfilm förut. Som S sa efteråt, "jag blev förvånad över att jag tyckte att det var så BRA!" En trio spelade livemusik, vilket var otroligt stämningsfullt. Matti Bye, som komponerat musiken, var verkligen begåvad. Det är också roligt att föreställa sig vilket hantverk film måste ha varit 1921. Tänk att få till de där dubbelexponeringarna, för att få andarna att bli genomskinliga. Det är lite magi.

Igår läste jag P.O. Enquists pjäs Bildmakarna, för att sedan åka till Dramaten och se en filmad version av pjäsen (från 1998), presenterad av P.O. själv och skådespelerskan Elin Klinga.

Pjäsen handlar om ett möte mellan Selma Lagerlöf, skådespelerskan Tora Teje, Victor Sjöström och filmaren Julius Jaenzon. Den var extremt välspelad. Anita Björk gjorde en strålande Selma - barsk, full av integritet och sårbar. Elin Klinga, som spelade Tora, var utåtagerande, tuff och barnslig, hopplöst ouppfostrad och modig. Starkt och roligt blir det när Tora skäller ut Selma, för att författarinnan inte vill avslöja sina innersta drivkrafter. "Du får lägga av med att DUMPA så där Selma!" Samspelet mellan kvinnorna strålar. Jag blev fängslad.

Intressant också är att jag hann läsa igenom Enquists manus på cirka en halvtimme - men det tog nästan två timmar att spela det. Dramatik är verkligen inte till för att läsas rakt upp och ner som text ...

Diskuterade med S efteråt om vanskligheten med att tala om berömdheter efter deras död. Att man glömmer bort att de också var mångfacetterade individer och att man tenderar överföra sin bild av kändisen i fråga.

När jag läste Enquists efterord till pjäsen Bildmakarna avfärdar han aspekter av Selma Lagerlöfs privatliv som många andra tagit fasta på (ex hennes lesbiskhet), men lägger stor betydelse vid Lagerlöfs roll som medberoende dotter till en alkholiserad far. Den biten tyckte jag var trist i pjäsen, att Lagerlöf görs till ensam och lidande oskuld. Det stämmer i sin tur inte ihop med min bild av Selma, som är mer bilden av en som älskar och lever. Intressant hur vi lägger fokus vid de aspekter som passar ens egna erfarenheter.

Så intressant att se båda dessa filmvisningar. Stiligt av festivalen, dessutom, att bjussa på inträdet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Se Häxan också, helt fantastisk! Även det med Matti Bye.

Fian sa...

Ja, det ska jag göra när tillfälle ges!