lördag 9 januari 2010

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.

8 kommentarer:

snowflake sa...

Åh! Den där stod hemma i min mammas bokhylla också, och jag läste den med stort nöje. Hade glömt alltihop, men nu blir jag påmind. Tack så väldigt mycket för din text!

Fian sa...

Så roligt att du blev påmind om denna rafflande historia! Tack för de vänliga orden.

Pomegranate sa...

Grattis på ettårsdagen!

Vilken fin tradition att låta läsningen av en viss bok gå i arv på det där viset! Jag såg aldrig min egen mormor läsa något annat än Året Runt tyvärr...

fia sa...

Va kul! Alltid Amber är/var min mammas favoritbok och hon har tjatat i så många år att jag ska läsa den. För inte så länge sedan stoppade hon den (eller de, för den är uppdelad på 2) i min bokhylla så att jag inte ska kunna komma undan. Och varje gång vi patar läsning undrar hon när jag ska läsa den. Kanske dags att jag faktsikt gör det, den verkar ju onekligen lite spännande!

Fian sa...

Pomegranate: Tack, tack! Tänk, vad fort detta året har gått. Det känns nästan som att jag alltid har bloggat! : )

Ja, det kändes lite högtidligt att läsa någonting som jag vet att mina quinnor tre generationer bakåt också har läst ...


Fia: Vad roligt att våra mammor kör liknande taktiker för att "tvinga" oss till läsning!

Absolut ska du läsa den - om inte annat för att med gott samvete kunna läsa annat sedan ... ; )

Anonym sa...

Hej, jag fick denna boken av min mormor för hon visste att jag skulle gilla den...jag älskar den lika mkt som min mormor gjorde. Den är fullkomligt sönderläst av henne. Hon gick bort kort efter jag fick boken och jag hann tyvärr aldrig berätta för henne hur mkt jag tycker om den. En bok att vårda ömt. :-)

Fian sa...

Åh, vad roligt att höra att just denna bok har spelat så stor roll i andras släkthistoria också!

Absolut en bok att vårda ömt. Fint!

mille sa...

Är den enda bok jag kan tänka mig att Mor, född 1905, läste. Hon var strängt uppfostrad att vara verksam hela tiden. Såg aldrig på tv utan att sticka eller virka. Svenska Dagbladet försökte hon hinna bläddra igenom trots stort hushåll, studiecirklar i engelska, italienska, spanska och många lärarvik. Att läsa skönlitteratur var nog slöseri med tid. Tidsfördriv var det värsta ord hon visste. ALDRIG att de skulle sätta boken i händerna på mig. Jag fick inte se "Aldrig på en söndag" med Melina Mercouri; "den gör svart till vitt". Boken förutan tog jag mig från landsorten in i de fina salongerna i Stockholm några år som ung och vacker...