torsdag 21 maj 2009

Konstförfalskning och tonårsvampyrromantik ...

... är en liten sammanfattning av min läsning på sista tiden. Efter att ha svalt min besvikelse över Carlos Zafon Ruíz senaste roman, Ängelns lek (som var ett under av avancerad plot gone awry - visste ens Ruíz själv hur handlingen skulle gå ihop sig på slutet?) kastade jag mig med spänning över Carl Johan Vallgrens nya alster, Kunzelmann & Kunzelmann.

Boken startar med Joakim Kunzelmann, en trettionånting-innerstads-media-wannabee som är intrasslad i allt från vansinniga bostadsaffärer till porrfilmsinstpelning. Dessa delar av boken får mig ibland att flina till av dess hjälplösa humor på gränsen till patetik. Och här skrattade jag högt:

Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta del av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag - anrika Hammarby IF - hade förlorat borta mot IFK Göteborg på bortaplan på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: "Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnor kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål." En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt. (s. 32)
Men den starka sidan av berättelsen dyker upp när efter Joakims far, Viktor Kunzelmanns, död dennes hemliga liv avslöjas och börjar nystas upp. Fadern, erkänd konstförsäljare och konservator extraordinaire, var också den skickligaste konstförfalskaren kanske någonsin. Tillsammans med kumpanen Georg Haman verkade de i födelselandet Tyskland under andra världskriget. Ett krig som också satte Viktor i koncentrationsläger för att han förälskade sig i andra män.

Viktors passager är bokens styrka. Hans dolda liv som långsamt avslöjas. Den stora kärleken, som gjordes omöjlig på grund av samtidens normer. Fördjupningen i alla tekniker, verktyg och termer gällande restuarering av konst, eller, för all del, förfalskningen av densamma, är riktigt välskrivet och spännande. Jag tycker om Vallgrens språk när han skriver Viktors historia. Karaktärerna kring honom blir så levande - kvinnorna Kowalski, som låtsas vara systrar för att dölja sin kärlek från världen. Georg Haman och hans två stora kärlekar, brottaren respektive den amerikanske soldaten. Berlin under 30 och 40-talen. Strålande. Jag är helt där.

Någonstans där jag bara befinner mig lagom mycket, däremot, är i mor och dotter Casts vampyrserie House of Night-serie. För att beskriva böckerna räcker det nästan med att säga att det är en blandning mellan Twilight-serien och Mitt så kallade liv. Språket är en tonårings och handlingen en mix av övernaturlighet och tonårstematik. Jag är road och vill veta hur det går, men inte imponerad. En skön avkoppling. Lite min version av comfort lit, ett begrepp som jag hörde av Anna och verkligen fastnade för. Hur som helst, omslagen till serien är i vart fall sjukt snygga!

3 kommentarer:

Pomegranate sa...

Jag hade bestämt mig för att Kunzelman inte var värd min lästid, (pretentiöst på fel sätt) men efter att ha läst ditt inlägg måste jag nog läsa den i alla fall!

Ser att du läser Middlesex nu, ska bli spännande att läsa vad du tycker...

Fian sa...

Ja, som sagt. Både ris & ros till Vallgrens nya. Men historien om Kunzelmann den äldre var väl värd läsningen. (Man får försöka bortse från författarporträttet av Vallgren i bakersta fliken ... )

Middlesex drar verkligen in en helt ända från början! Men jag har inte läst så långt än, så vi får se. Tyckte du om den?

Pomegranate sa...

Jag tyckte MYCKET om den, även om jag hade velat ha mer av Calliope och kanske lite mindre av farmor och farfar. Jag ska väl inte säga för mycket innan du har läst själv, men det är en bok som man inte glömmer i första taget...