Jo, veckan är till bredden fylld av sysslor, det skall erkännas. Och alla är sannerligen inte av litterär art (detta inlägg påbörjas exempelvis mellan en tvättid och potatisskalande ... ).Men på arbetet har jag i vart fall hållit ytterligare en lektion om Shakespeare (alias The Bard with the Beard). Nytt är ett kort prat jag höll om John Steinbeck, vilket var intressant som 17 att läsa in sig till.
Vi har ett dubbelt förflutet, Steinbeck & jag, som startade svajigt med tvångsläsningen i skolan (Pärlan på högstadiet, Möss & människor på gymnasiet). Men i vuxen ålder, när min bror passionerat utgöt sig över hur otroligt bra Vredens druvor var, blev jag intresserad. Till semestern plockades därför Öster om Eden hem (den Steinbeck som fanns på hyllan på jobbet just då). Större delen av en semesterdag spenderades på balkongen, med J:s sagolika margaritas, och ett strilande sommarregn. Magi uppstod.
För mig, som spenderade större delen av barndomen i fantastikens multiversum, har steget till realism, socialrealism och dess angränsningar inte varit helt självklart. Men jag kunde fullständigt kliva in i Öster om Eden - dess språk, de fantastiska beskrivningarna av Salinasdalen, de komplicerade karaktärerna (favoriterna är nog pappa Hamilton och Li) och relationerna dem emellan. Jag var verkligen där. Svårförklarat.
Men jag hade missat hur spännande Steinbecks liv och karriär var. Hur han, trots möjligheten till universitetsstudier på anrika Stanford, tog ströjobb, luffade runt och satsade på sitt skrivande. Hans tid som krigskorrenspondans under andra världskriget; att han skrev manuset till filmen Viva Zapata!. Att Steinbeck undanbad sig att stå med i "the film credits" då han skrev manuset till en Hitchcock-film, för att han tyckte att slutprodukten har rasistiska undertoner. Civilkurage!
Historien kring The grapes of wrath var också otroligt fascinerande - torkan och missbruket av jorden som ledde till att hela the Great plains i princip förvandlades till damm, och hundratusentals bönder blev utan hem och jord att bruka. Dessa tog sig till bördigare stater där de tvingades till tillfälliga jobb för slavlöner och utan några som helst rättigheter. Detta skrev Steinbeck om, och orsakade hård kritik, bevakning av FBI samt bokbränning. Otroligt coolt ... Boken står definitivt på mitt att-läsa-lista!
Puh, men själva läsandet just nu då? Jag tragglar vidare med Hanif Kureishis Something to tell you, om en medelålders man (med ett leverne som freudiansk psykoanalytiker, bevars!) och dennes medelålderskris ... Hur hamnade jag här?! Bara för att jag blev kär i författarens The Buddha of suburbia för tio år sedan när jag satt i Hyde Park och hade ett klart "anglo romantic moment". Jag har sedan dess läst i princip alla noveller och romaner karl har spottat ur sig och tyckt om det. Den senaste dock för cirka sex år sedan (Gabriel's gift). Men vi får se om jag klarar mig igenom detta spektakel.
Annars kör jag ett svenska-ungdomsromaner-tema, för att få lite kolla på hur utgivningen sett ut på sistone. Just nu fnissar jag gott åt Johanna Lindbäcks En liten chock. En sammanfattning av ungdomsromansbiten kommer nog, vad det lider.
Slutligen blev jag, efter att ha läst Pomegranates mycket stiliga blogg, http://pomegranateclub.blogspot.com/, påmind om ett album som glömdes i mitt inlägg om grafisk litteratur. Ola Skogäng tecknar superfina Theos ockulta kuriositeter (som jag läste något när den gick i Nemi), och släppte första albumet 2008. Mumiens blod är ett rätt mörkt äventyrsalbum med sköna noirskildringar av Stockholm; någonstans en blandning mellan Tintin och Jan Lööf vågar jag hävda.
Om fredagsmedvetslösheten inte hinner slå till så blir det troligen badkaret med en god bok nu ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar