söndag 14 mars 2010

Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.

2 kommentarer:

Metronyx sa...

Tja vet hur jag kände efter att ha läst Camus(svintråkig). Nej hellre goa gamla fantasy. Ska du läsa en bra ryss så är Perumov iaf lite mer i min smak.

Fian sa...

Duly noted! Tack för boktipset.