Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.