En damroman

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:

'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)

Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.