Prins Charles känsla, eller What is love?

Liv Strömquists senaste album, Prins Charles känsla, är inte fullt så funny ha ha som de tidigare. (Jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste Einsteins fru!) Här känns tonen lite mörkare och mer hopplös.

Kärleken som en socialt konstruerad ritual undersöks, med misshandelsrelationer och sexuellt ägande som sällskap.

Strömquist är fortfarande knivskarpt samhällskritisk, megafeministisk och mycket, mycket rolig.

Här ifrågasätts den heteronormativa tvåsamheten och den patriarkala familjekonstellationen i stort och smått. Olika genusteorier presenteras grundligt, som exempelvis Anna G. Jonasdottírs idé om kärlekskraft.

Frågan om varför det i så många amerikanska sitcoms är roligt att hata fruar, flickvänner, mödrar och svärmödrar ställs och är skrämmande adekvat. Tragiska kvinnoöden som Victoria Benedictssons och prinsessan Dianas återberättas och sätts i ett genussystem.

Åter igen använder sig Strömquist av tävlingsmomentet för att på ett humoristiskt sätt visa på misshälligheter i vår genusordning. I detta fall bjuds det bland annat på Vårda en man-VM, där Mary Welsh Hemingway, gift med den berömde Ernest, presenteras som en av tävlingens tidigare vinnare. Även Våra allra mest älskade torskar presenteras, med Gustaf Fröding och Hugh Grant i spetsen.

Skildringarna av den heteronormativa tvåsamheten visar onekligen på hur galet vårt sätt att organisera kärleksliv och familjeliv kan vara. Orden "Jag är inte kär i dig längre" beskrivs som en trollformel som helt plötsligt betyder ett abrupt slut på allt vad vänskap, samarbete, sällskap och familjekonstellation heter:

- Jag är inte kär i dig längre.
- OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan.
-Exakt! (s. 123)

Samma sak gäller om ett för stort intresse uppstår för någon annan person än den tvåsamma partnern. Allt samman tycks mycket märkligt när en betraktar det från den positionen.

Med en allvarligare och mer teoretisk ton visar Strömquist oss världen genom sina svartvita teckningar och helt galna collage - en värld som har många stora strukturella fel som behöver synliggöras och förändras.