Bokmalan shoppar - lagom mycket

Förra året var det en alldeles förträfflig bokrea för bokmalor. Detta år skonades dock både plånboken och bokhyllorna, då det inte var så mycket som jag föll för. (Faktum är jag mest råkade handla fullprisböcker ändå ... )



När jag ändå handlade presenter på SF-bokhandeln passade jag på att köpa ett eget exemplar av Karin Tidbecks förträffliga novellsamling, Vem är Arvid Pekon?



På Bok & Bild spontanköpte jag denna barndomsfavorit - Borta med vinden av Margaret Mitchell. Väl värd att läsas om igen en regnig söndag, och det vackra omslaget gör den väl värd att bara äga.

Igår spenderade kollegan M och jag en mycket angenäm eftermiddag i stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Skolan är alldeles sportlovstom nu, så vi passade på att orientera oss i bokutbudet (samt, för min del, äta en massiv kladdkakebit med grädde och minimarshmallows).

Förutom lite nya nästan-vuxna-romaner och en del fräsiga engelska novellsamlingar till bibblan, råkade jag också handla lite till mig själv. Nämligen, dessa tre böcker.




Alla noveller och romaner om Sherlock Holmes. I pocket = kan faktiskt tas med och läsas i kollektivtrafiken. Självklart kom denna omläsningslängtan sig av att ha tittat på den sköna tv-serien Sherlock.

Och eftersom jag inte har läst om Holmes sedan jag var barn, känns det extra roligt att läsa på engelska nu. Jag började direkt när jag kom hem i går kväll ...




Jag passade också på att handla min gamla favoritförfattare Hanif Kureishis samlade noveller på rean för en liten femtiolapp. En mycket god affär!

Ströläsning under årets början

Förutom de läsningar som faktiskt har blivit omvandlade till blogginlägg, så har lite ströböcker slunkit ner i Bokmalans allt-som-oftast läshungriga mage.




Kristin Cashore - Fire
Jag fick första delen som recensionsbok för ett tag sedan och försökte tipsa en elev om den på jobbet nyligen. Han höll med om att den var jättebra och frågade om jag ville låna del två. Sådant värmer bibliotekariers hjärtan! Självklart lånade jag den av honom.

Den var, precis som första delen, en rakt berättad, ganska konventionell men ändå klart underhållande fantasyhistoria. Jag är supersvag för unga fantasykvinnor med stora mentala förmågor som hanterar vapen med storslagen skicklighet; en fäbless som Cashore verkar dela med mig.


Charles DeLint - Little (Grrl) Lost
En rar urban fantasy-historia om fjortonåriga T.J. som tvingas flytta ifrån det lugna livet på landet (och sin häst!) till storstaden. Där får hon en oväntad vän - en kaxig och punkig Little vid namn Elizabeth. (Littles verkar vara en lite "upphottad" version av Mary Nortons The Borrowers.)

När T.J. blir anfallen och rånad av ett tufft gäng på stan, tappar hon och Elizabeth bort varandra. Staden tycks plötsligt vara outsäglig stor och farlig oavsett om en är en människa eller en Little.


Christine Johnson - Claire de Lune
Recensionsbok. Ytterligare ett exempel på en övernaturlig romans som har dykt upp i samband med Twilight-vågen. I denna roman får huvudpersonen Claire lagom till sin sextonårsdag reda på att hon härstämmar från ett långt släktled av starka varulvar från Frankrike (hence bokens titel. Fyndigt, va'?).

Saker kompliceras av att 1) hela staden är på krigsstigen mot varulvar, då ett antal mystiska dödsfall skett på sistone och 2) ledaren för denna hetsjakt är en Dr Engel, far till Matthew, som är killen Claire är kär i ... Ja, ni fattar.


Sofia Karlström - Doggie
En forna elev här i huset har skapat denna grafiska berättelse, helt utan text. Coolt! Genom svartvita illustrationer berättas historien om en hund med människoansikte på ett otippat sätt. Det som startar med att huvudpersonen/hunden är otrogen och blir utslängd av sin fru, leder vidare till de mest bisarra äventyren.

Flera populärkulturella och litterära blinkningar ges i bildernas bakgrunder (exempelvis syns kapten Haddock, Kalle Anka och Måsen - från Tjechov eller Jonathan Livingston Seagull, I presume. Eller kanske så övertolkar jag bara.)


Eden Maguire - Arizonas bok
Recensionsbok. Del 3 i serien Beautiful dead, som handlar om fyra plötsliga dödsfall i ett litet samhälle i USA. De fyra ungdomarna har stannat kvar på denna sida som något slags änglar/spöken/zombies och det är upp till Davina att klara ut de mystiska omständigheterna kring dödsfallen och ge dem frid.

En av dessa änglar/spöken/zombies är hennes älskade pojkvän Phoenix. Återigen, ja, ni fattar.


Det var ungefär det! Jag ska ströläsa lite till, innan jag orkar ta itu med nästa läsprojekt. Bokmalan har nämligen ambitionen att komma igång med den episka fantasyserien A Song of Ice & Fire inom kort ...

Noveller på gränsen

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Sherlock!

Bokmalan är - naturligtvis - helt såld på nya Sherlock som har gått på SVT nu. Snyggt, roligt, snärtigt och så brittiskt.

Serieskaparna Steven Moffat och Mark Gatiss (som dessutom spelar brodern Mycroft) har verkligen lyckats förflytta Sherlock till samtiden, med moderna Londonmiljöer och Dr Watson som militärläkare, nyss hemkommen från Afghanistan.

Att Watson bloggar om fallen är en naturlig och rolig lösning, liksom namnet på det första fallet - A study in pink. Och att Sherlock växlar mellan sitt ihopfällbara förstoringsglas och sin i-Phone när det gäller att hitta ledtrådar, känns också det helt rätt.

Serien är dessutom väl castad - både Watson (Martin Freeman, också känd som Arthur Dent) och Sherlock (Benedict Cumberbatch) övertygar stort, liksom dynamiken dem emellan.

Klockrent! Jag ser med förtjusning fram emot fortsättningen.

Min bibliotekarie, du är som en ros!

Idag är det febrilt Alla hjärtans dag-firande på mitt jobb. En grupp elever har pyntat hela ljushallen med röda hjärtan och girlanger. Mycket fint och stämningsfullt!

Några elever kom också insusande med en vacker röd tygros till undertecknad - till min väldigt stora förvåning och glädje! Som tack för att jag alltid är så snäll och för att jag klär ut mig i fina kläder när jag ska hålla lektioner ...

Detta gjorde verkligen min dag. Tack, kära elever!

Här ligger jag och blöder

Denna Augustvinnande ungdomsroman av psykologen och författaren Jenny Jägerfeld var verkligen strålande läsning.

Början på boken, när huvudpersonen Maja råkar såga av sig en del av sin tumme i en utförlig beskrivning, fick mig att undra så smått vart boken var på väg någonstans.

Men sedan byggs bilden av Majas vardagsliv upp - hon går på estetiskt program på gymnasiet och bor hos sin pappa Jonas, en semikänd musikkritiker. Maja skildras som en person som i mångt och mycket går sin egen väg och som inte står så många nära.

Tidigt i boken presenteras relationen till modern, Jana (som också Maja kallar henne), som någonting spänt och långt ifrån självklart. Jana är en rationell och begåvad psykologiforskare och bor i en annan stad.

När Maja reser till Jana för en av sina mammahelger, dyker inte Jana upp för att hämta henne på stationen. Ett mysterium tar sin början när Maja anländer till sin mammas hus och finner det övergivet.

Maja spenderar helgen där ensam och försöker ta reda på vad som kan ha hänt, och råkar dessutom hooka upp med den gulliga grannkillen Justin (Jens), som hon aldrig ens sett förut.

Jägerfeld blandar verkligen genrer i denna roman. Det känns bitvis som en psykologisk deckare, men det bjuds också på lite galghumor, familjerelationer och ett uns kärlekshistoria. Framförallt är det dock en nära skildring av en ung själs känsloliv.

Författaren skildrar både hur Maja reagerar i sitt sjuttonårsjag, men ger också minnesbilder från barndomen, allt eftersom mysteriet med Jana rullas upp. Jägerfeld skildrar allt med stor psykologisk trovärdighet.

Det är skickligt, tycker jag, att kunna kombinera vardaglighet och med det oändligt komplicerade och sorgliga.


P.S. Är det någon mer än jag som har undrat om själva titeln är en parafras på Bob Hanssons Här ligger jag och duger ... ?

Ett litet stycke Cambridge

Detta vackra lilla cantabrianska kartotek står hemma hos min gamle vän P. När han reste hem därifrån efter sina studier, hade han bara denna i sin resväska. Otroligt härligt, tycker förstås Bokmalan!

Harry Potter-frossa!

Inom den senaste månaden har jag läst om alla sju Harry Potter-böcker, sett om de sex tidigare filmerna, sett den sjunde filmen på bio samt läst Tales of Beedle the Bard. En kan helt enkelt lugnt säga, att temat har varit Harry Potter.

Det började så oskyldigt med att jag såg den senaste filmen på bio och insåg att jag inte mindes så mycket från den sjunde boken, som jag bara hade läst en gång. Sedan fick jag den idén att läsa allt från början, nu när faktiskt alla böcker redan är utgivna.

Det var en härlig läsupplevelse att få läsa dem i ett svep, när tidigare en var tvungen att vänta två år eller så mellan varje del. Det är fascinerande att se hur Rowling utvecklar böckerna från myspysliga äventyrsberättelser i internatskolemiljö vidare till det mörka allvar som regerar de senare böckerna.

Både språket och miljöerna som Rowling bygger upp är lekfulla och kluriga. Jag är väldigt förtjust i den magiska blandning hon gör, där etablerade mytiska företeelser och varelser och Oxfordmiljöer blandas ihop med en dos Fem-gänget och engelsk vardaglighet. Jag tycker att det är originellt och mycket trovärdigt i sig själv.

Starkast griper mig Harrys ständiga stora förluster och det andra världskriget-liknande allvaret som träder in i sjätte och sjunde boken, bland annat när ungdomarna lyssnar på rebellernas radiosändningar för att få höra om någon de känner har dött i striderna mot Voldemort.

Trots att jag här läst böckerna så många gånger, så blir jag så närvarande i texterna, berörd och rörd. Skrattar och gråter, om vartannat. Det är fantasifullt, finurligt och väldigt mänskligt. Denna serie är verkligen läslust för mig.