God bokjul & ett gott litterärt år!

Önskar eder egen Bokmala.

Bokmalans litterära England

I oktober hamnade Bokmalan helt plötsligt i England under några intensiva dagar, på fortbildningsresa med lärarkollegor och sin väninna B. Vägen ledde till Oxford, och efter det en kort visit till London. Oxford - "the city of dreaming spires", som poeten Matthew Arnold skrev. Ett passande namn, då en ser den praktfulla siluetten av Oxfords alla tinnar och torn.

University of Oxford samlar 38 olika college under sitt emblem och cirka ett hundratal forskningsbibliotek. Bland kända oxonians märks bland annat Oscar Wilde, T.S. Eliot, Aldous Huxley, Jeanette Winterson och naturligtvis J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Ett paradis, således, när det gäller både utbildnings-, litteratur- och bibliotekshistoria!



I Oxford är till och med utsikten från ett alldeles vanligt café sublim ...


Christ Church är en av de äldsta och rikaste skolorna i Oxford. Som besökare fick vi endast vandra runt i några få delar av detta enorma college, då terminen var i full gång. Men det vi fick se var otroligt vackert. Fantastiska korridorer, som ser ut som klostergångar.


Vackra fönster, ut mot en av de eviga gårdarna (quads), som alla colleges är uppbyggda kring.


Överallt ser det ut som Hogwarts, Rivendell eller kanske the Shire ... ? De vackra ängarna nedan ligger intill Christ Church.




Om matsalen i Christ Church har jag hört två olika Harry Potter-anekdoter. En guide sa att den har använts vid filminspelningarna som matsalen på Hogwarts, och en annan sa att den endast stått som förlaga. Vansinnigt imponerande är den, hur som helst! Det är helt magiskt att tänka sig att folk får sitta och äta där till vardags (fast naturligtvis inte utan sina robes!).

En annan intressant sak med Christ Church var att Charles Lutwidge Dodgson, mer känd under pseudoymen Lewis Carroll, studerat och arbetat där. Den dåvarande deanens, Henry Liddell, dotter Alice var den flicka som Carroll började berätta sagan om Alice i Underlandet för. Och resten är, som en säger, litteraturhistoria.

Guiden berättade för övrigt också att deanen själv troligen var inspirationen till den vita kaninen, då denne brukade vara sen till middagen, springa ner för trappan från sitt arbetsrum, titta på klockan och muttra att han var sen ...


Alla college har varsitt kapell. I Christ Churchs fall råkar det vara en förhållandevis liten, men ack så pampig, 1200-talskyrka, som under 1500-talet byggdes ut och blev hela Oxfords katedral. Vi gick faktiskt dit och lyssnade på en mässa senare (evensong).

Där fanns också en mycket fryntlig guide som entusiastiskt berättade om allt snusk och all samhällskritik som fanns inmålat i de praktfulla kyrkfönstrena - eftersom de satt så högt upp och detaljerna var så små, räknade konstnärerna med att ingen skulle upptäcka detta. Ack, en tid utan kikare, kameror och annat otyg!


The Bodleian Library är Oxfords största bibliotek, och också ett av de äldsta. Med sina 9 miljoner exemplar är the Bodleian det näst största biblioteket i England. Större delen av biblioteket byggdes under 1600-talet.

Den äldsta delen, Duke Humphreys library, byggdes under sent 1400-tal. Där fick vi tyvärr inte ta kort, av förklarliga skäl. Det var dock gåshudsframkallande vackert!

Lustigt var att böckerna kedjades fast, för att inte stjälas. Men kedjan fästes i den främre pärmen, för att ryggen skulle skadas om kedjan fästes där. Då var böckerna tvungna att stå med magen utåt i hyllan, för att kedjan skulle få plats. Och, vips, så såg man inte vilken titel det var! Därför fick boken en siffra på magen, och i en lista vid varje sektion kunde en se vilken titel som motsvarades av siffran. Logik ...

Sir Thomas Bodley, grundaren av biblioteket i fråga, stipulerade också regler för sitt bibliotek, som fortfarande används idag (numer dock i den engelska översättningen, istället för på latin):

I hereby undertake not to remove from the Library, nor to mark, deface, or injure in any way, any volume, document or other object belonging to it or in its custody; not to bring into the Library, or kindle therein, any fire or flame, and not to smoke in the Library; and I promise to obey all rules of the Library.

The Radcliffe Camera, en av Bodleians läsesalar. Byggdes under sent 1700-tal.


En tjusig bro som förbinder två olika delar av Hertford College. Tydligen lik The bridge of sighs i Venedig. Det finns också en i Cambridge (eller, "the other place", som en säger i Oxford), som faktiskt löper över vattnet.




Dessa två bilder ovan är från the Divinity School, den äldsta byggnaden i Oxford som byggdes särskilt för skolverksamhet (som fortfarande existerar idag). Tidigare hölls undervisningen helt enkelt i kyrkorna.

Den gotiska arkitekturen är obegripligt vackert utformad, och taket är rikt utsmyckat och ornamenterat. Också fönstrena är, som ni ser, konstverk i sig själva. På den nedre bilden syns talarstolar och bänkrader, där det tydligen hölls plågsamma disputationer, som kunde pågå i flera dagar.






De tre bilder ovan är från Exeter College, där ingen mindre än herr Tolkien var elev. Visst är det fascinerande att eleverna får klottra ner sina roddtävlingsvinster på dessa vackra fasader? Fast det ser rätt studentikost och passande ut ...

Observera också de murgrönsklädda väggarna. Det amerikanska uttrycket Ivy league passar väl här (även om de amerikanska Ivy league-skolorna snarast är att betrakta som oerfarna småungar jämfört med de åldriga universiteten i Oxbridge ...)


Vid Merton College arbetade Tolkien som engelskprofessor. Kan en bli annat än vitter av att röra sig i dessa miljöer?




På denna berömda pub, The Baby and the Bird också kallad, brukade Tolkien och C.S. Lewis mötas tillsammans med sin litterära klubb, the Inklings. Ack, att ha varit en fluga på den väggen ... Nu fick vi i varje fall sitta i denna fantastiska miljö och ta en pint eller två. ("They come in pints?!")




Jag ville väldigt gärna pröva på det här med punting. Att jag såg hela den fenomenala tv-serien Brideshead revisited innan avfärd förstärkte bara min längtan efter ett Oxford med vita linnekostymer, halmhattar och champagnedrickande.

När min cicceron I och jag kom fram till puntingstället vid Cherwell river, hade de dock just stängt för säsongen. Alas! Vi fick dock en alldeles fantastisk promenad genom norra Oxford, upp till det moderna universitetet Brookes University (där min cicceron har bott och arbetat) och tillbaka till city längs med Cherwell. Det engelska vädret skötte sig exemplariskt: höstlöven glödde och solen sken.

Kontrasterna mellan Oxford och London blev närmast chockartade. Jag längtade tillbaka redan när vi klev av bussen vid Marble Arch!




Ett besök till Charles Dickens Museum blev det ...


... och vi besökte också British Museum; detta obegripligt stora museum. Det kändes som att jag orkade ta in en fingernagels storlek av allt det en kunde se där. (Vi såg Rosettastenen, i alla fall!)

Helst ville jag se den berömda läsesalen, som ju var British Librarys läsesal fram till 1997. Dock hade de byggt för alla bokhyllor och läseplatser med en stor utställning som museet behövde plats för. Besvikelse!






1997 öppnades denna moderna biblioteksbyggnad för allmänheten, efter en trettioårig byggperiod. Då biblioteket vida vuxit ifrån sina tidigare lokaler, separerades British Library och British Museum.

Jag bokade in mig en guidad visning på British Library, och blev fullständigt fascinerad (den vansinnigt fula arkitekturen till trots). Källarplanen sträcker sig 24 meter under marken och krockade under bygget med de äldsta tunnelbanelinjerna som löper i närheten (biblioteket ligger precis vid King's Cross/St. Pancras). De grävde upp så mycket jord att de kunde bygga en skidbacke i Beckton!

Böckerna i källarmagasinen sorteras i storkleksordning (!), för att effektivisera ytanvändningen. Hela huset är uppbyggt kring ett rullbandssystem, som löper under golv och genom väggar och tak. Där fraktas böckerna från magasinen till de olika lässalarna. Guiden var både kunnig och karismatisk. Jag kan varmt rekommendera dessa guidade turer. Särskilt om ni, som jag, älskar biblioteksanekdoter och litterär kuriosa ...

De två nedersta bilderna visar ett av British Librarys alla digitaliseringsprojekt, där en kan bläddra i och zooma in på detaljer i flera olika slags äldre manuskript (i den här automaten fanns bland annat en känd version av Koranen från 1300-talet och en av William Blakes anteckningsböcker).

Nu har ni, kära läsare, fått en lång, men i sammanhanget ändå kort, sammanställning av mina litterära äventyr i England!

Jag vill avsluta denna reseskildring med ett citat från poeten W.B. Yeats: "I wonder anybody does anything at Oxford but dream and remember, the place is so beautiful. One almost expects the people to sing instead of speaking. It is all like an opera."

Nu är nedräkningen avslutad ...

... för nu har undertecknad varit och beskådat filmen baserad på Stephenie Meyers New Moon, efter att ivrigt ha väntat på den i ett år.

Det var en smula svårt att koncentrera sig på filmen, då ljudnivån i salongen ofta var öronbedövande. Publiken skrek som (gissar jag) på den värsta Beatles-konsert. Både skrämmande och helt charmigt, på något vis. Mest bedårande var hur en del skrek förtjust och andra buade i de ömma scenerna mellan Bella och Jacob. Där syntes lagtillhörigheten lika tydligt som på vilket hockeyderby som helst (även om halsdukar och kepsar inte verkar ingå som lagmarkörer i detta forum).

Vad tyckte då Bokmalan, som igår kväll var en grande tante i jämförelse med resten av publiken? Jag tyckte att filmen som helhet var snygg, välgjord och vansinnigt spännande. Trots att jag har läst romanen flera gånger och vet exakt vart den tar vägen, satt jag som klistrad. Det är både en fröjd och en liten sorg att få se sina favoritböcker förvandlas till rörlig bild.

FÖR DIG SOM INTE HAR SETT FILMEN ÄN, MEN VILL:
HÄR FINNS DET RISK FÖR SPOILERS ...

Jag tyckte att hela upplägget med vargflocken fungerade väldigt väl. Den lekfulla, broderliga sammanhållningen, som för utomstående snarast ser ut som sektmekanismer, visas tydligt i Emilys lilla kök. De enorma vargarna som pojkarna transformeras till är mycket välarbetade och ser realistiska (och en smula skräckinjagande) ut. Bellas och Jacobs framväxande vänskap (och mer?) framträder tydligt på ett sätt som känns igen från boken.

The Volturi - vampyrvärldens mäktigaste familj - skildras väl utifrån hur Meyer tecknar dem i sina verk. Besöket till Volterra bjuder på imponerande actionscener; klart grymmare än vad i alla fall jag är van att se i amerikanska filmer så tydligt riktade till en flickpublik.

Trots att samma skådespelare är med, miljöerna är sig ungefär lika och filmen är uppenbart välgjord, lämnades jag ändå med en vag känsla av besvikelse. Det jag mest uppskattade med filmen Twilight var dess trogenhet gentemot förlagan och det faktum att filmen tilläts vara så mörk och lågmäld. Det kändes ovanligt med en slags amerikansk high school-film som var så mörkt filmad, i blågröna toner och med fantastiska naturscenerier i regn och snö; trolska skogar och karga berg. Jag uppskattade också hur Bella porträtterades; lika tillbakadragen som i böckerna, väldigt klumpig och vacker egentligen endast i beskådarens ögon.

I New Moon saknas den storslagna naturen oftast, och porträttet av Bella är något "uppiffat". Det är inte bara de noggrannt ansade ögonbrynen som bryter av, utan framförallt en känsla av att det blyga, lågmält integritetsfulla och klumpiga lite är som bortblåst.

Det som jag först reagerade på med filmen var den väldigt traditionella filmmusiken. När Edward tidigt i filmen reciterar Romeos slutrepliker, dränks nästan replikerna i smäktande stråkar. Allvarligt? Någonting som verkligen satte tonen för det mörka i den första filmen var Carter Burwells mångsidiga och egna musiksättning. Den saknades här.

New Moon gav känslan av att ha blivit, helt enkelt, Hollywoodifierad. Jag tror att den förra regissören, Catherine Hardwickes, independece-
filmsrötter var grunden
för det som jag upplever
som Twilights
originalitet.
Inte är det märkligt att stämningen i filmen blir annorlunda då man plockar in en regissör som har arbetat med filmer som American Pie och About a boy ...

Men, jag kommer att gå och se filmen igen när hysterin har lagt sig något, då det troligen blir enklare att låta sig beröras. Det känns som någonting ovanligt och lyxigt när böcker uppenbart riktade till en publik bestående av unga kvinnor, omvandlas till påkostade, välgjorda actionfyllda filmer, där man uppenbarligen tar materialet på allvar. Det gör undertecknad mer än nöjd.

Lika som ni vet vad?!

Jag har redan skrivit ett inlägg om likheter som finns mellan Charlaine Harris bokserie, som är grunden till tv-serien True Blood, och Stephenie Meyers vampyrvärld i Twilight. När jag såg dessa bilder bredvid varandra, tänkte jag att de illustrerar min poäng väl. Och visst syns det även i bildspråket att Twilight är mer oskuldsfullt och True Blood mer ... vuxet?

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

True Blood - sann underhållning!

Det är knappast någon överraskning för er som läser denna blogg, att undertecknad är mäkta förtjust över True Blood, som just nu visas på SVT. Ett Twilight-upplägg för vuxna, en nypa Wonderfalls, en näve Weeds och en smula True Romance. Typ.

Vinjetten är suggestiv och makaber; miljöerna och de släpiga dialekterna så där stämningsfulla som bara amerikanskt sydstad kan vara. Det heta klimatet och den klaustrofobiska småstaden är en intressant fond till vampyrvärldens eviga natt och gränslöshet.

OBS! FÖR ER SOM INTE HAR LÄST BÖCKERNA BAKOM SERIEN, FINNS DET RISK FÖR SPOILERS!
Vampyren Bill (jag gillar det ohögtidliga namnet som sjutton!) är precis lagom mörk och lidande, en riktig söderns gentleman gone dark. Dock har jag, precis som i Twilight, en väldigt svag fläck för den trogna bästa vännen (som i båda fallen verkar ha en viss "djurisk" sida, pun intended).

Karaktären Sookie är dubbel; både oskuldsfull och värdslig, vän och våldsam. När hon spöar på det ohederliga paret Rattrays jublar Buffy-delen av mig högt. Hennes förmåga att till tankeläsning gör henne eccentrisk och utanför. Dessutom är jag nöjd med valet av Anna Paquin som Sookie; hon var fantastisk redan i Pianot och som Rogue i X-men vann hon definitivt mitt hjärta.

Parallellt med tv-serien har jag också börjat läsa bokserien som den är baserad på. Att jag inte för länge sedan upptäckt Charlaine Harris Southern Vampire Series är för mig ett mysterium. Men, bättre sent än aldrig.

Jag tänker att Stephenie Meyer nästan måste ha läst och tyckt om Harris böcker innan hon skrev Twilight! Det finns många gemensamna punkter. Förstås upplägget med en modern, realistisk miljö bebodd av vampyrer. En småstad i båda fallen. Begreppet "mainstreama", som Bill använder, är i själva verket det den kultiverade familjen Cullen gör - lever mitt bland människor.

Fenomenet tankeläsning och oförmågan att läsa en viss persons tankar (även om det är spegelvänt hos Meyer). Den nära vännen som också är kär i huvudpersonen, som dessutom har förmågan till hamnskifte (varg, hund - samma släkte). Vampyrhierarkin, med tanken om att de äldsta vampyrerna håller koll på och bestämmer över sina yngre systrar och bröder.

Inte för att likheterna på något vis förtar min kärlek för Meyers verk. Jag tycker mycket om den värld som hon har vävt ihop och tycker att hennes böcker står väl för sig själv. Men jag gillar också Harris böcker, so far. Hennes värld är mörkare, mer makaber, våldsammare, mer omoralisk och mer erotisk. Vuxnare, helt enkelt.

Det blir helt enkelt en prima vampyrhöst, med Sookie Stackhouse både som TV-serie och i bokform!

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.

Bokmalan = känd för världen?!

Fick just reda på av Pomegranate att min kära lilla blogg omnämns i senaste numret av Vi läser. Mycket angenämt! Och sätter dessutom lite press på undertecknad att komma igång med bloggandet ordentlig igen. Over and out!

En smula ringrostig ...

... är en ju, så här efter sommarsäsongen. En säsong som nu är till ända (vilket jag försiktigtvis har blivit påmind om). En liten sammanställning av sommarläsningen skall strax komma, hoppas jag. Just nu känns det dock som att jag har glömt bort allting om bloggning och litteratur. Och vardagen är så överväldigande att det känns svårt att ta min tid för läsning. Men, så ska det bli.







Tills dess lämnar jag er med bilder på detta magnifika rum - Neil Gaimans bibliotek. Tack B, som hittade bilderna! Ser det inte fullkomligt fantastiskt ut, så säg? Jag kan mycket väl tänka mig att sitta i en fåtölj där, klappa katten, ta en kopp té, välja och vraka bland böckerna. Jag kan tänka mig att ställa upp på det ...

Välkommen hösten, säger jag bara!