Gråt inte! Gör motstånd!

Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!

Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.

Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.

Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.

Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.

Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)

Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.

Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.


Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.

Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.

Bokmalan reafyndar!

Det var många år sedan som undertecknad tyckte att bokrean hade någonting att erbjuda. Jag minns att det senaste jag verkligen fyndade var två kompletta samlingar med Poe och Shakespeare. Men i år var det mycket som föll mig i smaken!



Jag hittade både Alexandra Kollontajs dagböcker 1930-40 och samlingen med Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, Du lär mig att bli fri.

En biografi om C.S. Lewis slank med - C S Lewis : mannen som skapade Narnia av Michael Coren.

Sedan passade jag på att handla två böcker som jag verkligen har suktat lite efter. Den ena var Sylvia Beachs bok om den fantastiska parisiska bokhandeln Shakespeare & Company. Den andra titeln var Nattens bibliotek av Alberto Manguel; en bok som berättar om bibliotekariens roll genom historien. Den torde vara fullproppad med finurliga anekdoter av litterär art och bibliotekskuriosa...

Eftersom jag nyss avslutat Boris Pasternaks Doktor Zjivago passade jag på att ta mig an nästa ryss, och köpte således Anna Karenina av Leo Tolstoj också.



Jag fyndade en CD-bok - Profeten av Kahlil Gibran. Den har jag fått i present av S och försökt läsa, men inte varit i tillräckligt lugn stämning för att kunna ta till mig, tror jag. Ser fram emot att lyssna på den.



Sist, och möjligtvis längst, så slog jag till på hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Åtta pocketar lång, inklusive register.

Det enda kruxet är var jag ska förvara dessa nyförvärv, då det för närvarande är fullkomligt fullt i bokhyllorna hemma ... Nåväl, som en brukar säga: nöden är uppfinningarnas moder!

Våldtäkt och vadå?

Jag läste för ett tag sedan Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik och har för mitt liv innan kunnat bestämma mig för vad jag tyckte om den. Den är välformulerad och lättläset. Den teoretiserande och diskuterande texten varvas med korta, novelliknade stycken där scener visas. Kielos är uppenbart inläst och begåvad. Men vad blir själva meningen med boken?

Kielos fokuserar mycket på kroppen och kroppslighet ur många olika aspekter. En bit in på slutklämmen kan vi läsa:

Våldtäkt ska inte få ha sista ordet om vem du är. Därför måste kvinnan göra uppror. Uppror mot den kultur som konstuerar henne som våldtäktsbar. Kvinnan måste dekonstuera sin kropp som våldtäktsbar. Självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara.(s. 113)

Det finns en liberalfeministisk anda i resonerandet, som bland annat yttrar sig genom att se individen och en våldtäkt som en individuell händelse. Men också uppfattar jag en viss, som i uttdraget ovan, ton av att det kan lösa sig så länge vi kvinnor säger ifrån ordentligt. På något vis.

Men det finns också intressanta resonemang kring sexualitet och normer. Hur våldtäkt sker i en sexuell hierarki, hur underkastelse finns inbyggt i ett heteronormt samhälle. Att det inte går att "förstå våldtäkt utan att ta hänsyn till den sexuella hierarkin och de två kön som placerats in i den." (s. 84)

Jag känner mig något vag efter läsningen. Det känns som att jag skulle vilja läsa boken en gång till för att kunna åtstadkomma ett rättvisare omdöme. Men intressant läsning var det. Och ett stycke etsade sig fast i min hjärna vid läsningen:

Makt kan tas men den kan aldrig ges. Befrielse är aldrig något slutgiltigt. Befrielse är själva processen: en förtryckt människa som tar tillbaka makt. (s. 113)

Det låter både revolutionärt, självklart och hoppfullt i mina öron.