Different and not same, same

Det har dykt upp sådana fina, roliga och mycket träffande bilder på min Facebook den senaste veckan. Tack, kamrater!

Först ut är denna träffsäkra bild från B, som skildrar av grundfundamenten i genrerna science fiction respektive fantasy.

Den påminner mig om ett stycke dialog i Neil Gaimans Books of Magic, som jag citerade när jag skrev om det albumet:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Det finns förstås hybrider och lyckade kärleksbarn mellan både dessa genrer och fler ändå. Men LOTR i denna tappning hade nog inte slagit på samma vis ...

Bilden kommer från Abstruse Goose.

Jag mötte Lassie!

Eller i varje fall Aidan Chambers! Jag var på en eftermiddag om boksamtal och läsning idag och lyssnade på honom och Katarina Kuick.

Kuick höll ett boksamtal med oss deltagare om Anna-Clara Tidholms Hanna huset hunden, som var väldigt inspirerande, konkret och användbart.

Vi gick igång helt i det gemensamna uttolkandet av denna mörka, surrealistiska bilderbok. Det blev ett väldigt bra samtal.

Chambers föreläste om läsning: hur vi verkligen lära oss läsa, vad som händer i hjärnan. Hur det blir lättare att läsa ju mer vi läser eftersom hjärnan bygger upp ett allt rymligare arkiv med ord och meningar.

Han berättade att i England håller utbildningsväsendet på att återgå till en förkrigspedagogik där läsning är någonting mekaniskt: fonetik, grammatik, alfabet. Läsning av litteratur, skönlitteratur, läsning för nöjes skull blir mer sällsynt.

Så är det tack och lov inte i Sverige, även om läsningen i skolsituationer ofta kanske inte handlar om nöjesläsning för elevernas del ...

Variation är viktigt, menar Chambers. Vi behöver läsa olika slags texter, lyssna på olika slags musik, olika slags samtal och konversationer. Då ökar vi vår läsrepertoar.

Det är extra intressant med Chambers för att han själv har viss dyslexi, hade svårt för att lära sig läsa och blev en läsare sent.

Nu har han skrivit mängder utav böcker och föreläser om läsning.

Efter programmets slut gick jag fram till honom och tackade så mycket för Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och försökte sammanfatta varför jag dyrkar den boken.

(En bok som dessutom Katarina Kuick har översatt till svenska - och lyckats förträffligt med!)

Han blev glad; lite extra så för det var hans älsklingsbok också av alla han själv skrivit. Fint.

Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.


I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.


I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.


Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Rotlösa krigare i slummen

Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand.

Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.

Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.

Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.

Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.

Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.

De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.

Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.

Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.

Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.

Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.

En rant om Marian Keyes böcker

Det blev som en liten mani - jag tog med mig en lättsmält Marian Keyes-roman från jobbet en riktigt tung vecka och tänkte att det kunde vara helt lagom läsning.

Sedan läste jag en till, när jag ändå hade farten uppe. Helt plötsligt hade jag läst alla! (Utom de två som jag läste för några år sedan.) Jag blev själv överraskad.


Keyes böcker är både mörka och humoristiska. Generellt handlar de om en kvinna i åldern 25-35 som arbetar inom media/mode/PR/förlagsbranschen. Hon har:

1) en passion (mode/sitt hem/annat)
2) en brokig släkt som ställer till det för sig (och henne)
3) kärlekstrubbel (antagligen väljer hon alltid "the bad guy")
4) en massa skor
5) en helt oförstående chef
6) ett svajigt självförtroende och/eller viktproblem (Verkliga eller fiktiva. Oftast fiktiva.)
7) en/några fantastiska väninnor samt en bitchig väninna/dålig vän
7) en man i sin närhet som är hennes Drömprins, fast hon inte inser det förrän precis i slutet

Hon bor i en egen lägenhet/delar lägenhet med några omaka väninnor centralt i London/Dublin. Där finns också Ett Stort Problem: sorg - någon har dött, skilsmässa och otrohet eller missbruk. Hennes eget eller pappans. Eller syrrans, kanske.

Hon vistas på jobbet, i sitt hem, på pubar och häftiga klubbar. Ibland far hon till landet för att fly ifrån en olycklig kärlekshistoria; ibland tvingas hon in på drogrehabilitering. Det händer att hon flyger mellan London och Dublin och ibland till Los Angeles eller så.

Språket är mycket enkelt komponerat och ganska banalt. Handlingsinriktat med ett jag-perspektiv och mycket dialog. Tonen är väldigt humoristisk och Keyes absurda, tokroliga och ofta pinsamma situationer får mig ofta att skratta. Även fast hon egentligen skriver om saker som drogmissbruk, fäders alkoholism, förlamande depressioner och andra tunga ämnen.

Jag har läst alla sommarens Keyes i svensk översättning och la märke till en sak: översättningen och korrekturläsningen verkar slarvigare genomförd i de tidigaste titlarna än de senare. Undrar om det helt enkelt satsades mer förlagsresurser på Keyes när det stod klart att hon var en storsäljande författare även i Sverige?

Det är, förstås, några vitala saker som stör mig med Keyes böcker. Det gäller:

- Det kanske mest uppenbara: en syn på kvinnors kroppar som är helt skev. Kvinnans kropp är en felzon som ständigt måste ansas och förbättras. Allt detta fokus på smink, kläder, skor, frisyrer och vikt.

- Heteronormativiteten. Visst finns det homosexuella bikaraktärer med ibland. Men de framställs väldigt arketypisk som galabögar i modeindustrin.

Allt som oftast hånas homosexualitet. Menat som humor, alldeles säkert, men jag blir förskräckt. I En oväntad semester när Rachel hamnar på rehab för sitt drogmissbruk, blir hennes mamma orolig över vad grannarna hemma i den irländska småstaden kommer att tycka. Men ungefär samtidigt kommer det fram en annan "skandal" på orten, som får drogmissbruket att blekna till ingenting:

"Och vänta bara ska du få höra, fortsatte hon och började plötsligt viska, trots att det bara var hon och jag i rummet. Angela Kilfeather har avslöjat att hon är lesbisk ... "
Tänka sig! Angela Kilfeather med de guldgula lockarna som jag varit så avundsjuk på var flata!
" ... och går upp och ner för gatan och kysser sin ... " mamma gjorde en paus, hon kunde knappt ta ordet i sin mun " ... flickvän. Att vara missbrukare är ingenting i jämförelse med det. Marguerite Kilfeather tycker säkert att jag har haft tur."
Det skrattade vi båda åt genom tårarna. Och jag lovade dyrt och heligt att aldrig kyssa en kvinna så att grannarna såg det. Det var det minsta jag kunde göra för mamma. (s. 480)

Nog för att denna bok har några år på nacken, men det är ändå riktigt överraskande. Det här är en bok som finns på säkerligen alla bibliotek i landet, det har varit en bästsäljare i så många år och den är ändå från 1990-talet - inte 1890-talet.

- Också normativiteten vad gäller könsroller är stressande. Kvinnor tenderar vara små, nätta, välklädda, modeintresserade, långhåriga, karaktärssvaga, osäkra och viktbesatta. Nu hårdrar jag det en del, men egentligen inte så mycket.

Männen plägar vara snygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika bastards alternativt snygga, självsäkra, sexiga, fattiga bohemtyper eller supersnygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika drömprinsar. I princip.

Och begreppet snygg defineras högst troligen som lång, muskulös, korthårig och stark. Mörkhårig eller blond går bra, men det är inte direkt en mångfald av etniciteter som presenteras, varken bland män eller kvinnor.

Den ojämställda maktbalansen som uppstår mellan alla dessa grupperingar emellan är uppenbar. En kvinna är inte komplett utan sin man och ofta lutar den sexuella dragningen åt maktspel/övergrepp.


Den uppmärksamma bloggläsare kanske nu undrar varför i hela friden Bokmalan gav sig in i chic lit-sfären, som faktiskt är uppbyggd kring alla dessa nämnda faktorer. Det, kära läsare, är en mycket, mycket bra fråga. Jag har ju redan konstaterat att det inte är för mig.

Trots dessa uppenbara problemområden var det för stunden läsning som höll mig helt sysselsatt. Jag ville verkligen se hur det slutade, även fast jag redan visste det innan. Böckerna bjöd på flera goda skratt och småleenden och passade som lättsmält, uppslukande läsning under några tunga veckor en sommar.

Varför då inte bortse från genusglasögonen en stund och bara njuta? Därför att jag blir provocerad av hur både kvinnor och män skildras och av hur heteronormen hyllas. Varför bevara traditionella roller och felaktiga fördomar?

Den som vill fundera mer kring ämnet kan läsa min gamla kursare Ylva Kjellsdotters uppsats i ämnet - "En kärlekshistoria vi alla drömmer om: En analys av chick lit ur ett genusteoretiskt perspektiv".

Jag vill ändå tro att den lättlästa njutningsläsningen måste kunna göras politiskt fräschare och mindre problematisk än detta. Vart finns annars njutningen!

Eller har jag fel?

Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.

To be ...

I väntan på vettigare skriverier från undertecknad kan ni roa er med detta suveräna inlägg - Brilliantly smart-ass responses to completely well-meaning signs.

Det här är en av mina absoluta favoriter.

Små vardagsabsurda praliner

Av min bokhandlarväninna S fick jag låna två små kuriositeter: All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman. Två korta texter med preciserat språk som presenterar en inte helt självklar verklighet.

I The Tiny Wife råkar en antal bankbesökare ut för ett rån. Men rånare ifråga är inte ute efter ekonimisk vinning, utan kräver istället det föremål som har högst affektionsvärde. Rånoffren får också berätta varför föremålet är så viktigt för dem.

Efter att de har överlevt rånen, utan fysiska skador, visar det sig snart att händelsen har påverkat dem mer än vad de först tror. Berättarens hustru, till exempel, börjar krympa. Några centimeter per dag först, sedan allt mer accelererande. En annan kvinna blir jagad av ett lejon, som plötsligt tar form utifrån en tatuering och blir helt levande.

The Tiny Wife blir en slags ovanlig relationsberättelse, då en hel del fokus ligger på den lilla fruns äktenskap med berättaren och hur det har svalnat med tiden. Men det är också ett stycke fantastisk historia med oklara verklighetsgränser, vilket tilltalar undertecknad.

Verkligheten är också förhandlingsbar i Kaufmans All My Friends Are Superheroes, där Tom, en Helt Vanlig Kille, har en perfekt kärlekshistoria med en superhjälte, The Perfectionist. Men efter det perfekta bröllopet blir Tom plötsligt osynlig för sin fru, på grund av den svartsjuke Hypno.

Med en alldeles självklar ton berättar Kaufman denna ovanliga och absurda lilla historia om hur Tom måste försöka få sin kärlek, The Perfectionist, att inse att han inte har övergett henne, utan faktiskt finns intill henne hela tiden.

För oss som har läst en hel del superhjälteserier och sett en hel del superhjältefilmer, blir denna bok extra rolig. Flera aspekter av superhjältelivet förklaras i detalj (exempelvis hur en väljer namn) och det krockar på ett förträffligt sätt med vardagslivet.

Flera hjältar presenteras också i detalj, varav min favorit är denna:



(Det skulle för övrigt mycket väl kunna vara undertecknads egen superkraft ...)

Jag tycker mycket om den självklara tonen med vilken dessa historier berättas. Små till formatet kan de snarast ses som ovanliga praliner för oss bokslukerskor att smälla i oss.

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.