
Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av
Neil Gaimans
graphic novels.
I
The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.
På resorna guidas han av en hoper märkliga
cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.
Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.
Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.
Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av
the Endless. Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:
- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.
Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.
De fyra illustratörernas -
John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.
Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från
Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i
fairie.
Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!

I albumet
Marvel 1602, illlustrerat av
Andy Kubert och
Richard Isanove med omslag av
Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.
Gaiman placerar många av de stora
Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.
Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).
Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."
Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan
College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.
En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.
Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.