Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.

En näve bit lit, en nypa strip lit, ett uns av alternativ historieskrivning ...

... kryddas med vardagsabsurda noveller, mangaalbum samt tonårsagenter och avnjutes väl kyld! Där, kära läsare, har ni receptet på undertecknads läsning på sistone!

Som ni säkert vet har jag spenderat sista tiden med att studera, och därför har mina inlägg på bloggen mest bestått av korta kuriösa inslag, ofta av något skämtsam karaktär.

Jag har dock läst en del böcker som inte går under benämningen kurslitteratur och jag tänkte försöka mig på en liten sammanställning av dessa verk. Så, årets läsning so far, alltså. Först ut var två stycken recensionsböcker:


Gryningsmördarna är del 9 i serien om vampyrprinsen Darren Shans öden & äventyr. Samtidigt lättsmält och hårdkokt vampyraction för högstadiet, ungefär. Inte riktigt min kopp té ...

Crocodile tears av Anthony Horowitz är åttonde delen i serien om Alex Rider, hemlig agent för engelska MI6. Konstigt nog är jag svag för Horowitz serie, trots att jag troligen inte hör till böckernas huvudmålgrupp. Enkelt men välskrivet språk och ohyggligt spännande.


Jag har också läst ikapp på mina vampyrserier och övernaturliga romanser. Bland annat har jag har läst vidare i bokserien som tv-serien True Blood är baserade på (Dead in Dallas, Club Dead samt Dead to the World.

Jag måste erkänna att våldet och cynismen i dessa böcker nästan blir för mycket för undertecknad emellanåt. Fast det är ändå rappt, spännande och underhållande.

Lite mer oskyldigt känns då high school-vampyrserien House of night av mor och dotter Cast, där jag har läst del 6, Tempted. Den slutade dock både våldsamt och spännande, så jag ser verkligen fram emot nästa del nu ...

Jag läste den andra delen i den liknande serien Vampire Academy , men den är tyvärr av alltför låg kvalitet för att det ska bli någon nöjesläsning. För mycket Gossip Girl-känsla ...

Under din hud av Merissa Marr slank också ner; en urban fairie-historia som påminner väldigt mycket om Holly Blacks serie som startade med Tithe.


Vidare har jag också fått låna fler mangaalbum av min elev (i detta fall, min sempai), och läst två delar i feel good-serien om den originella femåringa flickan i Yotsuba&! samt den galna shojoserien Ouran High School.


Jag fick tipset av min kollega M att läsa Jonas Karlssons nya novellsamling, Den perfekte vännen. Den var verkligen storslaget bra! Klurig, finurlig med en emellanåt otäck främmandegörande känsla av overklighet. Trots att han egentligen skriver ganska enkelt om vardagen. Men det blir ändå bitvis absurt och orealistiskt.

Bäst tyckta jag om novellen Rummet samt den som handlar om vännen som försvinner (?) på cirkusen (vilket ledde mina tankar till en dikt/novell av Neil Gaiman, där någons farmor trollas bort på en cirkus. Den ingår i Smoke and mirrors och är både absurd och obehaglig).

Jag passade på att läsa Det andra målet också, Karlssons första novellsamling, som jag fick av S för rätt länge sedan. Den grep inte tag i mig på samma sätt: den var mer rättfram, även om den också visar på en ganska gåtfull vardag. Men Karlsson har ett fint och klurigt språk.

Tony Samuelssons Jag var en arier är någonting så ovanligt som en svensk alternativ historieskrivning och skildrar hur livet i Sverige på 70-talet hade kunnat se ut om Nazityskland hade vunnit andra världskriget. Temat är mer intressant än utförandet: Samuelssons svala språk och karaktärsskildring lämnar mig ganska oberörd. Men kyligheten i språket och relationerna mellan karaktärerna, passar samtidigt stämningen i berättelsen. Distanserat och vagt hotfullt.

Direkt från den läsningen gick jag till Maja Lundgrens Myggor och tigrar, en allt annat än distanserad berättelse. Den är svårbeskrivd, romanen, och eftersom den blev så omdiskuterad när den publicerades så känns den samtidigt väldigt beskriven. Den känns inte så mycket som en roman som något slags dagbok, där Lundgren berättar dels om livet som en motvillig del av svenska kulturkotterier samt om den tillfälliga vardagen i Neapel, där hennes svårförklarliga fascination för maffialivet beskrivs i detalj.

Jag vet inte riktig varför jag tycker så mycket om att läsa boken. Kanske är det uppenbart så att Lundgren har ett extremt begåvat språk? Läsningen liksom bara flyter på, trots att handlingen är ganska fragmentarisk.


Förutom det råkade jag handla en bok till på bokrean, Cora Sandels Alberte-trilogi. Jag har också läst klart en rysk klassiker samt några svenska ungdomsromaner, men det kommer mer om det senare. Så är alltså läget just nu, med Bokmalans läsning. Om ni nu undrade, alltså.

Lika som ni vet vad - part III

En skulle nästan kunna tro att den första bilden är Aragorn som ung, naiv äventyrare med glänsande, hoppfulla ögon. På den andra bilden har han sett mer av det verkliga livet. "Aragorn - nu, lite mörkare, skitigare och farligare än någonsin!"

Han har också hunnit samla ihop en större armé på den nedre bilden och antagligen ett större svärd. Samt en riktig häst. På den övre bilden är det bara två killar i bakrgunden som springer efter och slår ihop kokosnötshalvor mot varandra. Så en kan se detta som ett slags före-och-efter-reportage...

Ninja librarian -

- eller, alla kunskaper kan komma till nytta när du arbetar som bibliotekarie ...

Apropå alter legon ...

... så var ju faktiskt den här ganska uppenbar ...

"Snow's all right in a fine morning, but I like to be in bed while it's falling"

Burr, vilken vargavinter vi har i Sverige just nu! Har inte tinat än efter att ha förflyttat mig till arbetet! Den gode Tolkien var med på färden, och beskriver resan så här:

While they were halted, the wind died down, and the snow slackened until it almost ceased. They tramped on again. But they had not gone more than a furlong when the snow returned with fresh fury. The wind whistled and the snow became a blinding blizzard. (Fellowship of the Ring, s. 324)

Bokmalan reafyndar!

Det var många år sedan som undertecknad tyckte att bokrean hade någonting att erbjuda. Jag minns att det senaste jag verkligen fyndade var två kompletta samlingar med Poe och Shakespeare. Men i år var det mycket som föll mig i smaken!



Jag hittade både Alexandra Kollontajs dagböcker 1930-40 och samlingen med Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, Du lär mig att bli fri.

En biografi om C.S. Lewis slank med - C S Lewis : mannen som skapade Narnia av Michael Coren.

Sedan passade jag på att handla två böcker som jag verkligen har suktat lite efter. Den ena var Sylvia Beachs bok om den fantastiska parisiska bokhandeln Shakespeare & Company. Den andra titeln var Nattens bibliotek av Alberto Manguel; en bok som berättar om bibliotekariens roll genom historien. Den torde vara fullproppad med finurliga anekdoter av litterär art och bibliotekskuriosa...

Eftersom jag nyss avslutat Boris Pasternaks Doktor Zjivago passade jag på att ta mig an nästa ryss, och köpte således Anna Karenina av Leo Tolstoj också.



Jag fyndade en CD-bok - Profeten av Kahlil Gibran. Den har jag fått i present av S och försökt läsa, men inte varit i tillräckligt lugn stämning för att kunna ta till mig, tror jag. Ser fram emot att lyssna på den.



Sist, och möjligtvis längst, så slog jag till på hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Åtta pocketar lång, inklusive register.

Det enda kruxet är var jag ska förvara dessa nyförvärv, då det för närvarande är fullkomligt fullt i bokhyllorna hemma ... Nåväl, som en brukar säga: nöden är uppfinningarnas moder!

Lika som ni vet vad?! Part II

När jag läste informationspolitik för ett par år pratade en föreläsare om Richard Stallman, programmerare, aktivist och hacker extraordinaire, vilket gjorde ett starkt intryck på undertecknad.

När jag senare, för första gången, såg en bild på seriegurun Alan Moore, insåg jag att här är två som använder sig av samma stylist! (Eller, låter bli att använda samma stylist, snarare.) Den skäggiga, ruffiga, ovårdade stilen för manliga excentriska genier blir tydligen aldrig omodern ...









P.S. Likheterna syns kanske än tydligare i deras Lego-alter egon (alter legon?).

Bokmalan tillbaka till skolbänken!

Om ni undrar varför det blir lite tyst emellanåt här på bloggen, så är det för att undertecknad har fått för sig att läsa en distanskurs (trots heltidsarbetandet). Kursen heter Biblioteksprojekt och ledarskap, och just nu håller jag på för fullt med kurslitteratur och att skriva en projektplan. Mycket intressent - jag rapporterar vidare sedan när kursen är klar.

Men, alas!, hindrar detta mig ifrån att läsa skönlitteratur så mycket som jag vill. Hence - den relativa tystnaden på bloggen. Hav dock hopp, kära läsare! Kursen är endast några veckor till, sedan bör ordningen vara återställd ...