Varför bibliotekarier älskar Neil Gaiman

Förutom, så klart, för det faktum att han skriver magiska romaner/seriealbum/noveller/filmmanus/annat, så finns det en annan anledning till att bibliotekarier älskar Neil Gaiman.

Den anledningen kan i mångt och mycket sammanfattas i detta citat:

Bokmalan aka Death

Mina fina elever har pyntat både i och utanför skolan, eftersom det är Halloween-veckan. De har bland annat byggt fiktiva gravstenar (bland annat kolar Moder Jord 2012, vilket är något illavarslande) och hängt upp spindelväv, dödskallar, spöken och fladdermöss överallt.

Ända sedan i onsdags har stora ljushallen i skolan varit nedsläkt och passande ljudeffekter spökat i bakgrunden. Många har klätt ut sig och verkligen lagt ner stor möda.

Detta gör mig så glad och inspirerad! Därför bestämde sig M och jag att vi skulle bjuda tillbaka, genom att också klä ut oss. Han gick som Dream och jag som Death. Självklart.

Lägger upp lite bilder på Death i bibliotekarietappning ...

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

Is he ... sparkling?

Den här tackar jag J för - känns väldigt passande nu när det inte ens är en månad kvar till den efterlängtade Breaking Dawn-premiären ...

Vampyrer i solen

För övrigt firade jag sommarsemestern i år med att, ironiskt nog, läsa flera vampyrromaner.

Yttersta offret - Richelle Mead
Vampire Academy har jag läst som recensionsböcker, men jag skulle antagligen ha hittat dit i varje fall. Nu har sista delen - del 6 - kommit på svenska. Själv har jag har missat del fyra och fem, men det var inte svårt att hänga med i storyn ändå.

I denna sista del behövs flera trådar knytas ihop. Rose fängslas, misstänkt för mordet på drottningen. Dmitri är inte längre strigoi, tack vare Lissas magiska krafter, men vampyrsamhället misstror honom. Lissa kan inte få en rättmätig plats i vampyrrådet, då hon är ensam ättling till släkten Dragomir. Trassligt värre!

Lättläst, gulligt, spännande och förutsägbart. Språket är ... okej. Mest av allt gillar jag karaktären Rose - hon är så hetlevrad, grälsjuk och rysligt bra på att slåss. Det uppskattas.


Dead in the Family - Charlaine Harris
Inför att True Blood skulle komma, började jag läsa bokserien som ligger till grund för tv-serien. Nu har jag just läst del 10, den näst senaste i serien. (Jag håller mig till pocketböckerna.)

Att läsa böckerna är på många sätt en hel annan sak än att se serien. Handlingslinjerna verkar ganska olika varandra, liksom stämningen. (Har sett de två första säsongerna än så länge.)

Jag måste erkänna att tv-serien tilltalar mig mer - det är en story som gör sig väldigt väl i visuellt format. Det tryckande klimatet i amerikanska södern, rasismen och de sociala motsättningar. Dialekterna. Närheten till cajunkultur och haitisk vodou. Allt våld och all erotik.

I likhet med såpoperor går bokserien så långsamt fram, att inte mycket egentligen tycks hända i varje del. Sookie återhämtar sig långsamt efter tortyren hon utsattes för i del 9.

Hon blir mer intrasslad både i varulvsflocken i Shreveports affärer, i vampyrpojkvännen Erics liv och i kusinbarnet Hunters uppväxt (också han telepat). Samtidigt kämpar chefen/vännen Sam med att "komma ut" som hamnbytare, någonting som väcker ont blod hos många.

Men böckerna är charmiga. Sookie är väldigt peppig och Harris lägger väldigt mycket fokus på vardagsdetaljer i det dagliga livet i den pyttelilla staden Bon Temps. Mitt emellan blodbad och övernaturliga väsen, tvättar Sookie, solar och lånar böcker på bibblan. Det är en kul kontrast.


Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Min favoritserie av dessa är nog ändå House of Night. Åh, vad jag önskar att den hade kommit ut när jag var i 12-13 års ålder! Jag blir helt såld på kombinationen av amerikansk high school-liv med sociala hierarkier och slang, och det högtidliga vi-dyrkar-månen-kulten, vampyrer och blessed be.

I den här delen (nummer 8) har Zoey återvänt från the Otherworld och finner respit hos drottning Sgiach på ön Skye. Där lär hon sig dels att hon har rötter i fey magic och dels knyts bandet till väktaren Stark ännu hårdare.

Dock verkar mörka krafter hemma i Tulsa och Zoey tvingas återvända.

Omslagen är precis i min smak och behöver jag ens nämna att Stevie Ray är min favoritkaraktär? Snäll, peppig, jordnära sydstatstjej som blir den första av en helt ny ras av vampyrer, själlösa till en början ...

Dessutom plitar författarna ihop två böcker om året, vilket innebär att jag brukar kunna läsa en på sommarsemestern och en till jul. Precis lagom!

Different and not same, same

Det har dykt upp sådana fina, roliga och mycket träffande bilder på min Facebook den senaste veckan. Tack, kamrater!

Först ut är denna träffsäkra bild från B, som skildrar av grundfundamenten i genrerna science fiction respektive fantasy.

Den påminner mig om ett stycke dialog i Neil Gaimans Books of Magic, som jag citerade när jag skrev om det albumet:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Det finns förstås hybrider och lyckade kärleksbarn mellan både dessa genrer och fler ändå. Men LOTR i denna tappning hade nog inte slagit på samma vis ...

Bilden kommer från Abstruse Goose.

Jag mötte Lassie!

Eller i varje fall Aidan Chambers! Jag var på en eftermiddag om boksamtal och läsning idag och lyssnade på honom och Katarina Kuick.

Kuick höll ett boksamtal med oss deltagare om Anna-Clara Tidholms Hanna huset hunden, som var väldigt inspirerande, konkret och användbart.

Vi gick igång helt i det gemensamna uttolkandet av denna mörka, surrealistiska bilderbok. Det blev ett väldigt bra samtal.

Chambers föreläste om läsning: hur vi verkligen lära oss läsa, vad som händer i hjärnan. Hur det blir lättare att läsa ju mer vi läser eftersom hjärnan bygger upp ett allt rymligare arkiv med ord och meningar.

Han berättade att i England håller utbildningsväsendet på att återgå till en förkrigspedagogik där läsning är någonting mekaniskt: fonetik, grammatik, alfabet. Läsning av litteratur, skönlitteratur, läsning för nöjes skull blir mer sällsynt.

Så är det tack och lov inte i Sverige, även om läsningen i skolsituationer ofta kanske inte handlar om nöjesläsning för elevernas del ...

Variation är viktigt, menar Chambers. Vi behöver läsa olika slags texter, lyssna på olika slags musik, olika slags samtal och konversationer. Då ökar vi vår läsrepertoar.

Det är extra intressant med Chambers för att han själv har viss dyslexi, hade svårt för att lära sig läsa och blev en läsare sent.

Nu har han skrivit mängder utav böcker och föreläser om läsning.

Efter programmets slut gick jag fram till honom och tackade så mycket för Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och försökte sammanfatta varför jag dyrkar den boken.

(En bok som dessutom Katarina Kuick har översatt till svenska - och lyckats förträffligt med!)

Han blev glad; lite extra så för det var hans älsklingsbok också av alla han själv skrivit. Fint.