Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.