Det är knappast någon överraskning för er som läser denna blogg, att undertecknad är mäkta förtjust över True Blood, som just nu visas på SVT. Ett Twilight-upplägg för vuxna, en nypa Wonderfalls, en näve Weeds och en smula True Romance. Typ. Vinjetten är suggestiv och makaber; miljöerna och de släpiga dialekterna så där stämningsfulla som bara amerikanskt sydstad kan vara. Det heta klimatet och den klaustrofobiska småstaden är en intressant fond till vampyrvärldens eviga natt och gränslöshet.
OBS! FÖR ER SOM INTE HAR LÄST BÖCKERNA BAKOM SERIEN, FINNS DET RISK FÖR SPOILERS!
Vampyren Bill (jag gillar det ohögtidliga namnet som sjutton!) är precis lagom mörk och lidande, en riktig söderns gentleman gone dark. Dock har jag, precis som i Twilight, en väldigt svag fläck för den trogna bästa vännen (som i båda fallen verkar ha en viss "djurisk" sida, pun intended).
Karaktären Sookie är dubbel; både oskuldsfull och värdslig, vän och våldsam. När hon spöar på det ohederliga paret Rattrays jublar Buffy-delen av mig högt. Hennes förmåga att till tankeläsning gör henne eccentrisk och utanför. Dessutom är jag nöjd med valet av Anna Paquin som Sookie; hon var fantastisk redan i Pianot och som Rogue i X-men vann hon definitivt mitt hjärta.
Parallellt med tv-serien har jag också börjat läsa bokserien som den är baserad på. Att jag inte för länge sedan upptäckt Charlaine Harris Southern Vampire Series är för mig ett mysterium. Men, bättre sent än aldrig.
Jag tänker att Stephenie Meyer nästan måste ha läst och tyckt om Harris böcker innan hon skrev Twilight! Det finns många gemensamna punkter. Förstås upplägget med en modern, realistisk miljö bebodd av vampyrer. En småstad i båda fallen. Begreppet "mainstreama", som Bill använder, är i själva verket det den kultiverade familjen Cullen gör - lever mitt bland människor.
Fenomenet tankeläsning och oförmågan att läsa en viss persons tankar (även om det är spegelvänt hos Meyer). Den nära vännen som också är kär i huvudpersonen, som dessutom har förmågan till hamnskifte (varg, hund - samma släkte). Vampyrhierarkin, med tanken om att de äldsta vampyrerna håller koll på och bestämmer över sina yngre systrar och bröder.
Inte för att likheterna på något vis förtar min kärlek för Meyers verk. Jag tycker mycket om den värld som hon har vävt ihop och tycker att hennes böcker står väl för sig själv. Men jag gillar också Harris böcker, so far. Hennes värld är mörkare, mer makaber, våldsammare, mer omoralisk och mer erotisk. Vuxnare, helt enkelt.
Det blir helt enkelt en prima vampyrhöst, med Sookie Stackhouse både som TV-serie och i bokform!
4 kommentarer:
Riktigt roligt och underhållande att läsa om ditt bokmalande, Fia. :-) Och snyggt! Tilltalande för ögat också, bra bildval och grafisk form.
Måste dock fråga om du skriver att du "har en svag fläck" på allvar, eller om det är en medvetet skämtsam direktöversättning av "weak spot"?
Sen får banne mig inte en bibliotekarie kalla en figur eller person i bok för "karaktär" som du gör med stackars Sookie. Och hör sen! Det engelska "character" betyder både "person" och "personlighet", men på svenska är "karaktär" något en figur eller person HAR, inte personen själv. I mitt yrke måste man kunna diskutera en rollfigurs karaktär tillexempel, precis som du och andra bokmalar kan fundera över en huvudpersons eller bifigurs karaktär i en bok. Vi kan knappast prata om "karaktärens karaktär", eller hur? :-) Skilj på person och karaktär! Hade du skrivit "Sookies karaktär är dubbel..", hade jag inte reagerat, exempelvis.
Sen är jag villig att förlåta mycket för att du kan sätta ett semikolon rätt. Det gläder mig långt in i själen var gång jag ser nån som klarar det.
Kära Stefan!
Tack för din långa kommentar - du har verkligen läst och begrundat! Roligt att du gillar det du ser.
Några svar på dina undringar då. Ja, det är skämtsamt som jag använder "en svag fläck", liksom jag brukar säga "det är inte min kopp te" eller liknande "svengelska" tillsvängningar. Gör sig möjligen bättre i talspråk än i skriven text. : )
När jag läste litteraturvetenskap blev jag drillad till att använda ordet "karaktär" och inte "person" när det handlade om fiktiva (hmm) personer. Just för att skilja mellan en fiktiv karaktär och verkliga personer.
Ordet "karaktär" kan, enligt exempelvis Natur och Kulturs stora svenska ordbok, också helt enkelt betyda "en person i en film eller en bok".
Men sedvänjorna är naturligtvis olika. Där min litteraturprofessor skulle ha varit nöjd med mig, misströstar skådespelaren/regissören ... ; )
Visst är det någonting poetiskt med semikolon? Jag har alltid haft en förkärlek för detta nästan bortglömda skiljetecken.
Väl mött i cyberrymden!
Jag tror knappt mina ögon när jag hör att en litteraturprofessor inte kan skilja på begreppen karaktär och person. Det är ju samma skillnad som på person och personlighet. Säger professorn månne "seriekaraktär" om Kalle Anka också? Eller att någon spelar ”huvudkaraktären” i en pjäs? Jag hörde nyligen nån på radio tala om "karaktären Mårran" i muminböckerna. Hu!
För mig är det ett typexempel på obetänksam "svengelska", som raderar ut viktiga nyans- och betydelseskillnader i vårt språk. Precis som när jag hör nån säga "atlet" i stället för "idrottare".
"Figur" är annars ett vedertaget och bra ord för alla sorters påhittade typer.
SAOL håller inte med Natur o Kultur, förresten, utan använder det vackra ordet "skaplynne" för att att förklara vad "karaktär" betyder. Visa det för professorn... :-)
Men inom litteraturvetenskapen, och framförallt inom narratologin, är det alltså allmänt vedertaget att tala om en "huvudkaraktär" eller en "bikaraktär". Och visst är det en anglicism.
"Skaplynne" - mycket vackert ord. Det måste jag få tillfälle att använda! : )
Skicka en kommentar