En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

True Blood - sann underhållning!

Det är knappast någon överraskning för er som läser denna blogg, att undertecknad är mäkta förtjust över True Blood, som just nu visas på SVT. Ett Twilight-upplägg för vuxna, en nypa Wonderfalls, en näve Weeds och en smula True Romance. Typ.

Vinjetten är suggestiv och makaber; miljöerna och de släpiga dialekterna så där stämningsfulla som bara amerikanskt sydstad kan vara. Det heta klimatet och den klaustrofobiska småstaden är en intressant fond till vampyrvärldens eviga natt och gränslöshet.

OBS! FÖR ER SOM INTE HAR LÄST BÖCKERNA BAKOM SERIEN, FINNS DET RISK FÖR SPOILERS!
Vampyren Bill (jag gillar det ohögtidliga namnet som sjutton!) är precis lagom mörk och lidande, en riktig söderns gentleman gone dark. Dock har jag, precis som i Twilight, en väldigt svag fläck för den trogna bästa vännen (som i båda fallen verkar ha en viss "djurisk" sida, pun intended).

Karaktären Sookie är dubbel; både oskuldsfull och värdslig, vän och våldsam. När hon spöar på det ohederliga paret Rattrays jublar Buffy-delen av mig högt. Hennes förmåga att till tankeläsning gör henne eccentrisk och utanför. Dessutom är jag nöjd med valet av Anna Paquin som Sookie; hon var fantastisk redan i Pianot och som Rogue i X-men vann hon definitivt mitt hjärta.

Parallellt med tv-serien har jag också börjat läsa bokserien som den är baserad på. Att jag inte för länge sedan upptäckt Charlaine Harris Southern Vampire Series är för mig ett mysterium. Men, bättre sent än aldrig.

Jag tänker att Stephenie Meyer nästan måste ha läst och tyckt om Harris böcker innan hon skrev Twilight! Det finns många gemensamna punkter. Förstås upplägget med en modern, realistisk miljö bebodd av vampyrer. En småstad i båda fallen. Begreppet "mainstreama", som Bill använder, är i själva verket det den kultiverade familjen Cullen gör - lever mitt bland människor.

Fenomenet tankeläsning och oförmågan att läsa en viss persons tankar (även om det är spegelvänt hos Meyer). Den nära vännen som också är kär i huvudpersonen, som dessutom har förmågan till hamnskifte (varg, hund - samma släkte). Vampyrhierarkin, med tanken om att de äldsta vampyrerna håller koll på och bestämmer över sina yngre systrar och bröder.

Inte för att likheterna på något vis förtar min kärlek för Meyers verk. Jag tycker mycket om den värld som hon har vävt ihop och tycker att hennes böcker står väl för sig själv. Men jag gillar också Harris böcker, so far. Hennes värld är mörkare, mer makaber, våldsammare, mer omoralisk och mer erotisk. Vuxnare, helt enkelt.

Det blir helt enkelt en prima vampyrhöst, med Sookie Stackhouse både som TV-serie och i bokform!

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.

Bokmalan = känd för världen?!

Fick just reda på av Pomegranate att min kära lilla blogg omnämns i senaste numret av Vi läser. Mycket angenämt! Och sätter dessutom lite press på undertecknad att komma igång med bloggandet ordentlig igen. Over and out!

En smula ringrostig ...

... är en ju, så här efter sommarsäsongen. En säsong som nu är till ända (vilket jag försiktigtvis har blivit påmind om). En liten sammanställning av sommarläsningen skall strax komma, hoppas jag. Just nu känns det dock som att jag har glömt bort allting om bloggning och litteratur. Och vardagen är så överväldigande att det känns svårt att ta min tid för läsning. Men, så ska det bli.







Tills dess lämnar jag er med bilder på detta magnifika rum - Neil Gaimans bibliotek. Tack B, som hittade bilderna! Ser det inte fullkomligt fantastiskt ut, så säg? Jag kan mycket väl tänka mig att sitta i en fåtölj där, klappa katten, ta en kopp té, välja och vraka bland böckerna. Jag kan tänka mig att ställa upp på det ...

Välkommen hösten, säger jag bara!