För några dagar sedan gick jag med jobbet och lyssnade på Marcus Zusak, den australiensiske författaren bakom Boktjuven, på Kulturhusets Internationella författarscen. Han samtalade i ungefär en timme med litteraturkritikern Ingrid Elam i en nästan fullsatt hörsal.Samtalet blev fantastiskt fint. Både Elam och Zusak gav ett väldigt avslappnat intryck. Det var som att sitta och lyssna på en hemma-hos-intervju i någons vardagsrum med gott kaffe på bordet och lågmäld jazz i bakgrunden. Så kändes det.
Zusak var väldigt charmig och ödmjuk. Tog flera gånger upp att han häpnade över att vi på andra sidan jordklotet hade läst hans bok, och att vi spenderade vår torsdagskväll med att lyssna på honom.
Nästan hela samtalet gick åt till att prata om hur The Book Thief hade kommit till. Basen är framförallt berättelser som Zusaks föräldrar berättat för honom. Båda var barn i Tyskland under andra världskriget. Väldigt intressant.
Zusak berättade även hur han hade prövat att skriva boken ur flera olika berättarperspektiv innan han förstått hur att Dödens var det rätta. Det är en sak som förundrar mig med människor som är yrkesverksamma som författare: hur mycket man skriver och slopar för att sedan skriva om. Tänk dig att skriva flera hundra sidor text som man sedan skippar, för att det inte stämmer. Så skriver man om ... Det är beundrandsvärt, tycker jag.
Det blev också en diskussion om ödet eller slumpen, som exempelvis situationen där Liesls fosterpappa blir borttvingad från sin plats i bilen för att sedan överleva då bilen exploderar. Eller hur pappa Steiner gör allt för att rädda sin son, men. Hur små saker som kan krävas för att i slutändan avgöra om vi lever eller dör.
Jag tycker så mycket om att böcker spelar sådan stor roll i berättelsen. Det pratade Zusak också om. Intressant är vilka roller boken Mein Kampf får spela - den räddar livet på Max och leder honom till familjen Hubermann. Hur Max och Liesl målar över sidorna i boken för att skriva och rita sin egen historia. Det är symboliskt och åh, så vackert.
Vad jag fick reda på som jag inte visste var att den australiensiska utgåvan har illustrationer, som Trudy White har gjort. Lyckades hitta några på webben. Enkla och mycket symboliska. Den jag har postat här är en sida ur boken som Max och Liesl har målat.
Tyckte ännu bättre om boken efter att ha fått höra den diskuteras på detta vis. En fantastiskt fin kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar