Vad fior läser och inte och andra svar på frågor som du kanske inte visste att du ville få svar på ...

Fler bokenkäter åt folket, hälsar Bokhora, och vem är jag att säga emot?

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Det är väldigt sällan jag läser böcker som jag inte tycker om. Ofta tror jag att jag väljer sådant som jag själv tror att jag kommer tycka om (... snurrigt formulerat?)

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Oj, vilken jättesvår fråga! Jag har faktiskt ingen aning ... Blir ofta berörd av böcker, och går tillbaka till textstycken, och läser om. Men jag kan inte svara på denna fråga på rak arm.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Ja, det har nog hänt rätt många gånger, men jag minns särskilt två tillfällen. När jag läste Peter Straubs Gengångare och sedan var på väg hem till J:s föräldrahem, och gick upp för den extremt snöiga backen och det var så där mörkt och dovt tyst ... klaustrofobiskt, som i boken. Då var jag lite skärrad.

Och när jag läste Tystnadens hus av Magnus Nordin i somras. Då blev jag riktigt skrämd, fast jag låg i en park i strålande sol. Det är gott betyg!

4. Vad använder du som bokmärke?
Det som finns närmast. Jag köper ofta väldigt fina bokmärken som jag antingen tappar bort eller har liggandes i en låda. Oftast blir det nog en post-it eller ett kvitto.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
I kollektivtrafiken till och från jobbet. Hemma på kvällarna efter att hushållssysslorna o.dyl. är avklarade, fram tills jag somnar. I bästa fall på förmiddagarna på helger också, när det inte finns morgonpigga barn hemma.

6. Vad var den första bok du läste?
Det har jag faktiskt ingen aning om. Vet som sagt att min första biblioteksbok är Den stora gröna boken av Robert Graves. Men första bok, det minns jag inte.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Pocket - lättare att bära, hantera samt att man slipper slå sig om man råkar somna med boken över ansiktet någon gång (det har faktiskt hänt mig! Då lästa jag den enorma volymen Snö och aska av Diana Gabaldon. Puh!)

8. Vilken bok läser du nu?
Som vanligt flera samtidigt, men just-just nu, Betrayed av P.C./Kristen Cast samt tredje delen i The League of the Extraordinary Gentlemen av Alan Moore & Kevin O'Neill.

9. Och vilken sida är du på?
Femti-någonstans i Cast; precis i början av seriealbumet.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Det händer att böcker kan bli lite vågiga av fukt eftersom jag tycker om att läsa i badet. Och chokladfläckar kan också materialisera sig, av någon underlig anledning. Fast jag är väldigt rädd om sakerna om jag lånar böcker av andra.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, särskilt omslag. Det kan verkligen stjälpa eller hjälpa. Fast oftast väljer jag böcker som jag antingen har läst om eller fått rekommenderade eller liknande.

12. Sidantalet, då?
Konstigt nog är jag inte så förtjust i att läsa korta böcker/längre noveller. Tycker om tegelstenar (beror troligen på att jag läste så mycket episk fantasy när jag var yngre).

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?Nej, det har faktiskt aldrig hänt. Associerar det för mycket till När Harry mötte Sally. Lite för neurotiskt ...

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Jaaa, många! Jag är väldigt förtjust i att läsa om mina favoritböcker! Neil Gaiman, Margaret Mahy, Guy Gavriel Kay, Donna Tartt, Inger Edelfeldt och Susan Cooper är exempel på författare vars böcker jag har läst om .. och om ...

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till? Ja, men med mitt yrke är det väl oundvikligt (samt att jag privat lider av Papphammars syndrom)!

Har bland annat fått en hel hylla fantasyböcker över mig (förut hade vi hyllor i stringmodell i bibblan och de satt inte alltid fast ordentligt) och fått en fallande bok rätt på näsan (kartonage, som tur var).

En konsollhylla jag hade hemma över sängen tidigare rasade då jag hade lastat den med för mycket folianter. Vaknade upp av ett konstigt ljud och fick Henrik Schücks Svensk litteraturhistoria i sex gigantiska band rätt i ryggen. Puh.

Konstigt nog har jag aldrig hamnat i en trafikolycka på grund av läsning, trots att jag brukade gå och läsa på vägen hem från skolan när jag gick i mellanstadiet.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag är dålig på att göra mig av med böcker, skall erkännas. Behåller konstigt nog också sådant som jag inte gillar. Men får nog ändra på det snart, då bokhyllorna är sprickfärdiga.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det händer.

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja, jag älskar att läsa i badkaret. Kan ligga i en eller två timmar.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Ja, lite blandat. Jag har en önskelista/bevakningslista på Bokus för sådant som jag vet att jag vill handla. På Facebook använder jag mig av I'm reading-applikationen och där fyller jag i vad jag läser samt sätter stjärnor i betyg. Har också börjat fylla i boktips jag får från vänner på sådant som jag borde läsa, istället för att samla på sig små post-its överallt.

IT-support från tiden före webb 2.0

Jag kom att tänka på den här videon efter att ha varit på en konferens om Framtidens skolbibliotek, där det samtalades mycket om vikten av teknik i biblioteket, att vi måste hänga med i utvecklingen och erövra webb 2.0-verktyg ...

Det fick mig att tänka på denna fina lilla video, som vi fick se på en lektion vid Bibliotekshögskolan.

Tiderna må ändras, men människor reagerar rätt likt inför nya innovationer, oavsett vad dessa månde vara.

To Twilight, or not to Twilight

Som ni redan kanske har anat på grund av en del bilder som ligger här på bloggen så tycker jag om Stephenie Meyers Twilight-serie. Att vara vuxen, tycka om de böckerna och ”stå för det” i samtal med andra har påmint mig lite om hur det är att vara vegetarian i sällskap som är vana med carnivorer. Det är att stå för någonting udda och möjligen lite suspekt, som måste försvaras och förklaras för alla som vill veta hur och varför.

Jag har fått höra och läst så mycket kritik om serien. Både från personer som har läst böcker, som inte har läst dem och från en del som bara har sett filmen.


Twilight- The Parody by ~E-f-e-u on deviantART


Språket är undermåligt och tjatigt. Könsrollerna stereotypa. Bella är något av ett själlöst (ja, medvetet ironiskt ordval) våp som bollas mellan sin far, Edward och Jacob. Det är någonting kinky med en hundraåring (förvisso i en sjuttonårings kropp) som blir kär i en tonåring. Jacob ska föreställa Bellas vän men trampar ständigt över hennes gränser. Edward som egentligen beter sig rätt överlägset mot Bella. Mysteriet och det möjligtvis opassande med hela idén med imprinting. Moralismen, exempelvis inget sex innan äktenskapet. Stephenie Meyer är ändå mormon, och visst måste det märkas i texterna?

Min kärlekshistoria med Twilight-serien började våren 2006. Jag har ett extraknäck där jag recenserar barn- och ungdomsböcker, och en dag var det just denna bok som damp ner i brevlådan. Detta var långt innan hypen i Sverige, så jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller boken. Jag minns att jag befann mig i ett väldigt stressat stadie av livet och blev nästan arg när det dök upp en tjock bok att recensera. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Men när jag började läsa blev jag ögonblickligen förälskad.

För mig var det som att backa tillbaka till tolv-trettonårsåldern, då jag läste Inger Edelfeldt och Margaret Mahy för första gången. Edelfeldts Juliane och jag, som skildrade precis en sådan skälvande själsfrändevänskap som jag drömde om. Mahys Trixarna, som är den enda boken jag har börjat läsa om igen så fort sista sidan var utläst. Den första stora kärleken men med en övernaturlig tvist. Enkelt och genialt. Identitet, familjerelationer, tillhörighet. Klassiska ungdomsboksteman, men för mig blev alla dessa böcker magiska.

När jag skulle skriva om Twilight ville jag försöka förmedla någonting av detta, men med det formellare språket som hör lektörsomdömen till. Bland annat skrev jag att "[f]öremålet för Bellas förälskelse är den mystiske Edward, som visar sig tillhöra en kultiverad vampyrfamilj. Detta har en förstärkande funktion på tonårstematiken: kärleken med den spirande sexualiteten framstår som förbjuden och farlig på ett erotiskt och spännande vis. Frågor om tillhörighet och utanförskap förstärks också av fantasyuppbyggnaden, liksom egenskaper som gott och ont."

Språket, som ofta kritiseras, bedömde jag som "exemplariskt, snyggt och engagerande med en emellanåt torr humoristisk ton." Så kunde det vara.

Hur kommer det sig att vi tycker så olika om denna bokserie? Vad är det i detta som får folk att bli så provocerade? Som får begåvade Lena Kjersén Edman, barn-och ungdomslitteraturkritiker extraordinaire, att slå bakut med rubriken "Nej, all läsning är inte bra läsning" (!)

Det slog mig medan jag funderade över detta blandade mottagande i Sverige att Twilight-serien egentligen har ett fyrdubbelt stigma.

Det är en bok riktad till främst till tjejer i åldrarna 12-19. Flickboken har, som bekant, alltid betraktats som någonting lite löjligt och icke-kvalitativt. Detta har litteraturvetare skrivit om bland annat i boken Om flickor för flickor. Pojkböcker har däremot upphöjts till allmänlitteratur (exempelvis Tom Sawyer och Huck Finn).

Twilight är en fantastisk historia. Alltså inte i bemärkelsen bra, utan som i att den har övernaturliga inslag. I Sverige betraktas detta ofta som någonting suspekt, då vi är som vanast vid det socialrealistiska. Det är också socialrealism som vi allmänt betraktar som litteratur. Det andra är genrelitteratur och generellt inte någonting för vuxna.

Det är en amerikansk bokserie. Detta är inte skäl nog för att bli ratad, men jag upplever att den stora vågen av kritik kom främst i samband med att filmen skulle börja gå på bio. Hela den amerikanska kommersen kring filmen tror jag gör att många inte tar böckerna på allvar.

Stephenie Meyer är dessutom mormon, utbildad vid ett mormonskt college, trebarnsmor och hemmafru. Puh, här har vi många suspekta saker att ta in för en svensk publik. Frireligiositet är generellt uppfattat som någonting mystiskt för oss sekulariserade svenskar. Och det faktum att vi litteraturvetare försöker skilja på författaren som privatperson och texterna författaren producerar, verkar inte riktigt gälla här. Det måste ju sippra in i texten att författaren är mormon?

Jag vet inte. Böckerna är så vansinnigt utlånade hos oss på jobbet. Till och med tjejer vi i princip aldrig ser på biblioteket kommer in självmant och ber om att få låna riktiga tegelstenar på engelska. Kan det verkligen vara dåligt?

Också min egen läsglädje kvarstår. När jag läser om böckerna så färdas jag bort från min familj i förorten och förlorar mig bland vampyrerna och varulvarna i lilla regniga Forks. När jag kommer tillbaka känner jag mig upprymd, inspirerad, berörd och romantisk i sinnet. För mig är detta endast någonting positivt.

Varför tycker jag inte om chic lit?

Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.

Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:

"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."

Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)

Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.

Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.

Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.

Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.

Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."

Well said.

Zusak på Kulturhuset

För några dagar sedan gick jag med jobbet och lyssnade på Marcus Zusak, den australiensiske författaren bakom Boktjuven, på Kulturhusets Internationella författarscen. Han samtalade i ungefär en timme med litteraturkritikern Ingrid Elam i en nästan fullsatt hörsal.

Samtalet blev fantastiskt fint. Både Elam och Zusak gav ett väldigt avslappnat intryck. Det var som att sitta och lyssna på en hemma-hos-intervju i någons vardagsrum med gott kaffe på bordet och lågmäld jazz i bakgrunden. Så kändes det.

Zusak var väldigt charmig och ödmjuk. Tog flera gånger upp att han häpnade över att vi på andra sidan jordklotet hade läst hans bok, och att vi spenderade vår torsdagskväll med att lyssna på honom.

Nästan hela samtalet gick åt till att prata om hur The Book Thief hade kommit till. Basen är framförallt berättelser som Zusaks föräldrar berättat för honom. Båda var barn i Tyskland under andra världskriget. Väldigt intressant.

Zusak berättade även hur han hade prövat att skriva boken ur flera olika berättarperspektiv innan han förstått hur att Dödens var det rätta. Det är en sak som förundrar mig med människor som är yrkesverksamma som författare: hur mycket man skriver och slopar för att sedan skriva om. Tänk dig att skriva flera hundra sidor text som man sedan skippar, för att det inte stämmer. Så skriver man om ... Det är beundrandsvärt, tycker jag.

Det blev också en diskussion om ödet eller slumpen, som exempelvis situationen där Liesls fosterpappa blir borttvingad från sin plats i bilen för att sedan överleva då bilen exploderar. Eller hur pappa Steiner gör allt för att rädda sin son, men. Hur små saker som kan krävas för att i slutändan avgöra om vi lever eller dör.

Jag tycker så mycket om att böcker spelar sådan stor roll i berättelsen. Det pratade Zusak också om. Intressant är vilka roller boken Mein Kampf får spela - den räddar livet på Max och leder honom till familjen Hubermann. Hur Max och Liesl målar över sidorna i boken för att skriva och rita sin egen historia. Det är symboliskt och åh, så vackert.

Vad jag fick reda på som jag inte visste var att den australiensiska utgåvan har illustrationer, som Trudy White har gjort. Lyckades hitta några på webben. Enkla och mycket symboliska. Den jag har postat här är en sida ur boken som Max och Liesl har målat.

Tyckte ännu bättre om boken efter att ha fått höra den diskuteras på detta vis. En fantastiskt fin kväll.

Veckans läsning - en sömning historia

Själen frodas och myser nu när vårsolen och värmen äntligen har hittat hit! Kroppen däremot, tyngs ner av pollenallergier och vill helst gå i ide. I kombination med vansinniga tider på arbetet, undrar jag vad som egenligen har hänt med läslustan? Den var bitvis förvandlats till en ha-dvd-box-maraton-lusta.

Men, detta till trots! Någonting har jag vällan ändå läst. Lite recensionsböcker har slunkit ner. Min mangaskola fortsätter, naturligtvis, med mina tre favoritserier plus två nya, Fruits basket och School rumble. Jag hintade om min svaghet för romantik och high school-filmer, och fick således dessa av min elev (eller i detta fall, min lärare).

LOTR har tyvärr legat nere ända sedan besöket i 1800-talsbiblioteket. Kanske är det så att jag kräver en öppen eld för att läsa den ... ?

Nu har jag lämnat P.O. Enquists kosmopolitiska, stillsamt funderande liv. Blev gripen av hans skildringar av alkholist (att bli i spriten). Tyckte nästan bäst om hans betraktelser av hembyn, Hjoggböle, och relationen till modern. En fin ton i det hela. Lite fåmält.

Just nu har läsningen burit mig till helt andra vidder; ett alternativt 80-tal i ett mörkt USA. Alltså, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Jag är sugen på att gå och se filmen på bio, men vill gärna ha läst boken innan dess. Har inte kommit så långt ännu, men är redan fäst vid både den totala antihjälten Rorschach och Dr Manhattan, som är "some kind of a quantum super-hero".

Jag gillar grundkonceptet med att rättshungrande medborgar klär ut sig och bekämpar brott, någonting som staten sedan vänder sig mot när det inte passar längre. Förföljelse och troligen än hemskare saker väntade, medan brottsligheten ökar och världen går åt skogen. Skön superhjältedystopi ...

Längtar i alla fall efter min läslust. Ska se om jag kan skaka liv i den snart.

(Yaaaaaawn!)
PS. Det märks väl inte att jag såg Min granne Totoro nyligen och blev totalt förälskad ... ? Okej, bra! DS.

Hur mycket boknörd är jag?

Tack Anna för tipset! Ett jättefint test från Barnens bokklubb.