(Se upp för en & annan spoiler!)Andra delen ligger just utläst på nattygsbordet. Bredvid ligger följaktligen tredje delen, alldeles nyss påbörjad. Vilken resa. Jag har slagits både med the Onion Knight och the Imp vid Blackwater Bay, i ett hav av vildeld.
Jag har färdats med Jon bland vildingar och de kallaste utav berg, följt Aryas motståndskamp och samtidigt också suttit fängslad i King’s Landing tillsammans med Sansa. Fångad i ett slott, fångad av sin kropp, fångad i sin position.
Jag har också nyss sett både den andra delen av tv-serien på SVT, med efterföljande TV-cirkel (vilket jag tycker generellt är en sådan strålande idé!). När jag var i USA förra våren så passade jag på att se de fem första avsnitten, vilket var så många avsnitt som hade gått då. Men sedan har jag inte sett några fler.
Det känns lite retro och högtidligt att passa samma tid varje vecka för att få se ett avsnitt av en tv-serie så. Jag tänder ljus och tar mig en kopp té och verkligen bänkar mig framför tv:n. Trevligt.
Sedan ser jag avsnittet igen via SVT Play (denna underbara uppfinning) med sambon, som har sina rollspelskvällar just onsdagar och därför missar denna nästan-analoga högtidsstund.
Språket, berättarhantverket, persongalleriet
Jag tycker böckerna bjuder på ett imponerande hantverk, både episkt i sitt omfång och väldigt detaljrikt. George R.R. Martin har ett klart välkomponerat språk, engagerande, funktionellt.
Inte med den ålderdomliga klang som exempelvis Jacqueline Carey bjuder på, utan mer neutralt och tidlöst. Inte så romantiskt som en del fantasy kan vara (som Guy Gavriel Kay), utan mer rättframt.
Det är verkligen en enorm väv av många berättelser och det är lätt att få bilder i huvudet när en läser. Jag förstår verkligen varför böckerna blev omvandlade till en tv-serie. Det är visuellt och sceniskt.
Mer komplicerat att fånga i tv-serien blir det dock det omfångsrika persongalleriet. Detta är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med böckerna hittills: att varje kapitel har en enskild berättare. Det blir en häftig berättarstruktur när en som läsare blir helt indragen i en karaktärs situation, för att sedan i nästa kapitel kastas in i nästa.
Konsekvenserna av denna strategi blir förstås flera, varav den mest uppenbara är att det finns större potential att få fram flera perspektiv på samma skeenden och därför fler moraliska gråzoner. Gränser mellan onda och goda karaktärer, en av högfantasyns klassiska fällor, kan lämnas mindre tydliga.
Som en av mina elever (ungefär) sa när vi diskuterade böckerna på en lektion: ”Man läser ett kapitel om hur den här killen vill mörda den andra killen och förstår precis. Sedan läser man om hur den andra killen vill mörda den första och tänker, men han har ju rätt, ju!” Det är intressant.
En annan, väldigt fiffig, konsekvens är att det blir cliffhangers konstant i läsningen. Nästan vid varje kapitel så lämnas en som läsare dinglandes i luften vid klippkanten. Ända till Martin behagar ta upp karaktärens tråd igen. Vilket kan dröja många hundra sidor i dessa otroliga tegelstenar som är delarna i denna serie. (Sir Arthur torde känna sig nöjd!)
Ytterligare en effekt av denna berättarstruktur är att det finns plats för så många olika karaktärer, stora som små. Självklart finns det ända en tendens till huvudpersoner, annars finns det en risk att det hade blivit mer ett postmodernt experiment än en berättelse. De som, vågar jag hävda, de flesta omedelbart sympatiserar med är Arya, Jon Snow, Tyrion och Bran.
Mest av allt, kanske, om en är en nördig feministperson som undertecknad, med Arya. Hon är en av de få karaktärerna som tillåts bryta mot sekundärvärldens rådande genusordning, som mycket riktigt påpekades i kvällens Tv-cirkel.
Invändningarna - men genus, då?
Och här någonstans börjar vi närma oss det som jag tycker minst om med Martins serie. Just genusordningen. Det är, som min väninna S skulle ha sagt, inget genuskalas, precis.
Med tanke på den potentiella frihet som, enligt min åsikt, finns inbäddat i det fantastiska skrivandet kan jag ärligt talat tycka att det känns något slött att inte utnyttja denna potential till att skapa andra villkor än de vi har sett till leda i den verkliga västvärldens tröttsamma, mångtusenåriga historieskrivning.
Kan det inte vara intressant att i alla fall undersöka vad som händer om inte alla män måste vara kraftiga, pälsbeklädda handlingens män med tvåhandssvärd och kvinnor reducerade till husfruar, handelsvaror eller horor? Jag överdriver. Men den patriarkala könsstrukturen är klar och tydlig i Martins sekundärvärld; en sekundärvärld som på många andra sätt välkonstruerad och spännande.
Kanske är det så att jag blev bortskämd av att läsa Kushiel-serien förra året som, om än inte helt fri från könsstereotyper, ändå bjuder på en viss mångfald vad gäller könskategorier och maktstrukturer och som också bryter mot heteronormen.
Visst borde mer fantastik, om något, kunna bryta mot verklighetens begränsande normer?
Tv-serien, som det visuella mediet det är, har också den trista effekten att ta potentiella genustråkigheter ändå tydligare med exempelvis de glada horornas bröstguppande kavalkad till Tyrions bädd eller våldtäktsscenen på Danerys bröllopsnatt (satt i en romantisk solnedgång med smäktande musik, där den enorma khalen kusligt nog ges ordet no, som borde vara Danys rättighet och skydd).
Den allmänna genreglädjen
Som fantasyläsare sedan barnsben är jag dock van vid att bortse från genustråk. Det är, trots allt, fantastiskt roligt att se en sådan påkostad och välgjord tv-serie inom denna vår genre. Ni som också är trettionågonting eller äldre än så har ju, precis som undertecknad, fått genomlida en hel del ostiga fantasyfilmer/serier genom åren ...
Jag tycker också att Martin som författare betraktad är en skicklig hantverkare som komponerar en fantasysvit med många goda kvaliteter.
Några av de saker som jag tycker bäst om, förutom språket och myllret av karaktärer och händelsetrådar, är att stoffet känns så väldigt fantasy men att författaren faktiskt använder sig av relativt lite magi.
Jag tycker också om att det bryts mot några av mina egna högfantasyförväntningar. Att i princip börjar en fantasyserie med att slänga ett oskyldigt barn ut från ett fönster är ganska tufft. Och oväntat.
Den någorlunda känsla av trygghet som jag har känt när jag har läst annan mer traditionell fantasy, har jag inte riktigt med Martin. Han kan ta livet av några av de karaktärer en sympatiserar mest med och tvinga andra till svek och förnedring.
De symboliska vargarna introduceras tidigt, en för varje barn i Stark-klanen, och tillskrivs stor betydelse. Men strax avrättas en av dem och en annan körs bort.
Jag gillar den känslan av otrygghet. Det gör mig hungrig på att läsa vidare, trots mina invändningar. Väl mött, således, i bok tre och episod tre av serien!
