Sex & the City á la 50-tal

Redan omslaget till denna bok lockar: Det bästa av allt av Rona Jaffe. En amerikansk 50-talsroman i nytryck; en rosa pärla med snygga, tidsenliga klänningar på omslaget.

Här följer vi några unga kvinnor i New York under några år i början/mitten på 1950-talet. De arbetar alla, vid någon tidpunkt, på ett stort förlag som ger ut både månadsmagasin och böcker (mest av den kiosklitterära sorten).

Caroline är medelklassflickan från en trevlig förort, som efter sin collegeexamen och efter att ha blivit lämnad av sin överklasspojkvän, tar sig till New York och startar sin karriär. Trots att hon är kvinna och ung, stiger hon snabbt i graderna.

Den enkla April vill bli älskad av en man och gift, men finner det svårt, trots sitt otroligt vackra yttre. Gregg, däremot, tuff och komplex, vill bli skådespelare men fastnar i en destruktiv relation med en teaterproducent.

Den sista kvinnan, Barbara, skild och ensamstående med sin lilla dotter, är framgångsrik på förlaget men drömmer egentligen om Kärleken. Vilket inte är det lättaste, under hennes omständigheter i den tid som är.

Det märks att denna roman är samtida med en av mina favoritböcker - Carol av Patricia Highsmith. Jag tycker att de är besläktade med varandra i stil och ton, och förstås också miljöer.

Även fast jag förlorar mig i båda berättelserna, så är de egentligen skriven lite grann med en sval distans. Samtidigt som jag får följa karaktärernas inre liv, så berättas det lite på håll. Svårt att förklara. Men jag känner det tydligt.

Sex & the City följer kvinnors jakt på kärlek och karrlär i den legendariska storstaden, precis som denna historia. Också här fungerar själva staden New York nästan också som ett levande väsen, som en egen karaktär. Vi följer årstidsväxlingarna och hur väder och temperaturer påverkar alla människor i staden. Hur staden också ändrar karaktär och stämning, beroende på situation och humör hos karaktärerna, ibland hotfull, ibland lockande.

Det är skrämmande att se att vissa situationer känns så märkligt välbekanta, trots att det är cirka 60 år sedan denna roman skrevs. Visserligen hoppas jag att det inte är kutym fortfarande att de manliga cheferna mer som regel än undantag tafsar på sina anställda. Men visst förekommer det säkert ett maktuttnyttjande även idag.

Den känslan av att män generellt har tolkningsföreträde vid konflikter och olika synpunkter eller att män distansierar sig emotionellt och därför ofta håller en maktposition i heterosexuella förhållanden är (tyvärr) situationer som känns verkliga fortfarande.

Kvinnornas kärleksrelationer som skildras i boken skulle faktiskt ganska direkt kunna översättas till Sex & the City-relationer. Ganska lite känns förändrat, vilket är extremt sorgligt. Även om konventionerna var strängare då än nu, finns fortfarande så mycket av dessa förväntningar och roller kvar i vårt nu och en tittar på exempelvis tvåsamhetens uppbyggnad, kärnfamiljer, äktenskap, heteronormativitet, kvinnors handlingsutrymmet, etc, etc ...

Lättsmält och ändå tänkvärd läsning. Jag har sett att den här boken verkar vara ganska på tapeten just nu: är det någon annan som har läst? Är jag för pessimistisk? Håller ni med, tycker ni annat?

Alcatraz versus the Evil Librarians

Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:

'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)

Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!

Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.

Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.

Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.

(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)

Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).

Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!

Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:

I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)

Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.

Tedags för viktorianska varulvar

För mig, som under perioder av mitt liv har med närmast manisk iver har läst dels historiska Harlequin, Jane Austen samt bit lit av olika slag, är Soulless av Gail Carriger något av en fullträff.

Miss Alexia Tarabotti är en intelligent och självständig ungmö, italienskättad och med vissa svårigheter att passa in i det sociala sammanhang i London till vilket hon klassmässigt hör hemma.

Eftersom människor generellt är flirtiga, skvallriga idioter, endast intresserade av äktenskap och mode, trivs Alexia bäst i sällskap av böcker samt té.

Här någonstans tar Jane Austen-liknelserna slut. I detta alternativa viktorianska England är både vampyrer och varulvar inte bara verklighet, utan också etablerade i det vardagliga samhället med exempelvis politisk representation och egen byråkrati.

Alexia själv är ingen vanlig människa, utan är någonting som kallas för preternatural. Det är det övernaturligas antites och vid kontakt med magiska varelser, neutraliserar hon dennes förmågor. En originell idé, som dock inte känns helt färdigetablerad.

En person tränger dock igenom Alexias roll som potentiell ensamvarg (pun intended), nämligen alfahannen för det mest prominenta varulvssällskapet i London. Lord Connell Maccons eldfängda temperament är väl matchat med Alexias. Deras relation är en kitslig sak som naturligtvis blommar ut i en passionerad romans under deras äventyr tillsammans.

Lorden arbetar för BUR (Bureau for Supernatural Registration) och även Alexia blir indragen i deras uppdrag. I denna del finns framförallt två problem: enskilda vampyrer och varulvar (som inte hör till någon flock/svärm) försvinner spårlöst. Samtidigt som nya dyker upp, utan några som helst kunskaper om hur reglerna i det civiliserade samhället ser ut.

Både bokens mythos och handling saknar någonting vad gäller utförande och intern logik. De övernaturliga inslagen presenteras lite skissartat och bokens steampunkstendens utforskas inte närmre.

Men jag förlåter författaren det, för hon har verkligen skrivit en riktigt humoristisk underhållningsroman som passar perfekt när en vill ha någonting riktigt lättsamt och charmigt. Jag ser fram emot att läsa fortsättningarna i serien.

Obs! Läses lämpligen med en kanna té inom räckhåll. Mycket nöje!

Mangakavalkad

Anne Freaks - Yua Kotegawa (Vol. 1-4)

En morbid liten historia om flera ungdomar som, visar det sig, har vuxit upp som barn i en religiös sekt med terroristiska tendenser.

Yuri, som har en minst sagt komplicerad relation till sin mor, möter Anne igen som tonåring och blir djupt förälskad i henne.

Han dras in i hennes värld bestående av grovt våld och mord, i kampen för att krossa sekten - the Kakusei Group.

Anne är en osannolikt obehaglig karaktär som ena stunden är flickaktig och kärleksfull, för att i andra fullkomligt hänsynslöst mörda och lemlästa. Det är spöklikt att se Yuris destruktiva kärlek till henne.

Ju längre berättelsen fortskrider, desto mer otydliga blir de moraliska gränserna. Vem har egentligen rätt; vilka är de goda? En skruvad och egen historia.

Arisa - Natsumi Ando (Vol. 1)

Arisa är en godhjärtad och populär tonårstjej, som oförklarligt nog en dag tar sitt liv. Kvar blir hennes tvillingsyster Tsubasa, som kallas för demonprinsessan på grund av sitt hetsiga temperament. För att förstå omständigheterna kring systerns död klär Tsubasa ut sig till Arisa och börjar nysta i mysteriet.

Fin stämning, spännande och lite mystisk. Skulle gärna läsa vidare!

Chrono Crusade - Daisuke Moriyama (Vol. 1-8)
Miljön är 1920-talets USA. Syster Rosette är medlem i Magdalenaorden, som kämpar mot demoner och andra övernaturliga väsen som hotar mänskligheten och planeten.

Till sin hjälp har hon Chrono, hennes mest pålitliga kumpan och dessutom en mäktig (fast god) demon. De två är sammanbundna av hemligheter i det förflutna och deras livsöden är knutna till varandra på mer än ett sätt.

Äventyrligt, charmigt och sorgligt. Jag gillar idén med ett nunnesysterskap som slåss mot demoner, förstås.

Samurai Deeper Kyo - Akimine Kamijyo (Vol. 1-2)
Kyo är en stillsam ung man som vandrar land och rike runt i 1600-talets Japan som ambulerande apotekare. Föga anar han själv att han är en dubbel natur: ibland tas han över av den vildsinte krigaren demonöga Kyo!

Humoristiskt (på gränsen till tramsigt) samurajäventyr med lite för mycket fokus på nakna flickor ...

The Devil Ororon - Mizuki Hakase (Vol. 1-4)

Ensamma Chiaki är dotter till en ängel och en människa och därför jagad av både himlen och helvetet.

När hon en dag hjälper en främmande man - Ororon - på gatan som är skadad ändras hennes liv för alltid. När han låter henne begära en belöning som tack för hjälpen, ber hon honom att stanna hos henne för evigt.

Intrigen tätnar då Ororon visar sig vara kungen över hela helvetet och ständigt måste försvara sin titel med blod och våld.

Tillåt mig att säga ... njaaa! Jag hänger inte med i den interna logiken alls. Jag förstår inte varför karaktärerna gör som de gör. Skulle kunnat ha varit en övernaturlig romans, men är i själva verket mest ... förvirrande och otrolig (på fel sätt).

xxxHolic - CLAMP (Vol. 1-2)

Watanuki, en ung man som fått klara sig själv i livet, lider av sin förmåga att se andar och spöken. Av en slump (?) möter Watanuki häxan Yuko och blir lovad att få hjälp - om han arbetar i häxans affär. Plötsligt blir han än djupare indragen i magins och det övernaturligas mystiska värld.


Rolig, skruvad och spännande. Läser gärna fler delar!

Mangautbildningen fortsätter säkerligen. Jag rapporterar vidare ...

Ankomsten

I höstas läste jag Ankomsten av Shaun Tan, som ju är både ALMA-pristagare och Urhundenvinnare. Denna textlösa serie/bilderbok/grafiska berättelse är ett experimenterande i perspektiv, både vad gäller tecknarperspektiv och handling.

Tan utgår från små, små detaljer först som sedan byggs upp till the big picture: ett hem, en liten familj. Tidig 1900-talskänsla vad gäller kläder och boende. Verkligheten känns bekant, även för oss läsare.

Men det trygga och välbekanta hotas av skuggor (som ser ut som draksvansar), vilka jag tolkar som andra världskriget, nazismen eller generell fattigdom och arbetslöshet.

Mannen bryter upp och reser från sin familj till ett annat land. Där, i detta helt främmande, försöker han bygga upp en begriplig vardag.

Den stora tullen mannen kommer till är tydligt Ellis Island, men i fantastisk tappning. Perspektivet överdriver och förfrämligar. Stämningen är snarast mardrömslik. Alfabetet är obegripligt och växlar stil mellan någonting som skulle kunna vara latinskt, kyrilliskt, asiatiskt eller rena schiffer.

Med tiden erövrar mannen kunskap om detta nya främmande och det visar sig påminna i stort om livet i hemlandet. Det finns mat, bostad, umgänge, musik, husdjur även här, trots att allting ser annorlunda ut.

Mannen möter också andra emigranter och får höra deras livshistorier. Återigen är kriget så närvarande. Likaså ges 1950-talskänslan av the American Way of Life genom detaljer som flygplan, hushållsapparater, att mat köps i automater. Lite SF-aktigt, retrofuturistiskt.

Jag förstår att Tan är prisbelönt: hans tecknarstil är utsökt. Gråskala, skuggor, orginella former och perspektiv. Tan är uppenbart begåvad både i det realistiska tecknandet och det mer surrealistiska, egna. Uppslukande. Extra fascinerad blir jag, som är sådan ordmänniska, över hur rik en helt ordlös berättelse kan vara.

Berättelsen ser jag på två plan. Det fantastiska, surrealistiska. Jag tänker ibland på Bizarro, med alla de små återkommande detaljerna (exempelvis pappersfåglarna). Drömlikt, ibland mardrömslikt.

Det realistiska planet: att resa ensam för att försöka skapa ett bättre liv för familjen. Fly från fattigdom, krig, hot. Att inte kunna varken språket eller kulturen. Ensamhet, utanförskap.

Men det finns också hoppfullhet. Mannen får ändå kontakt, med husdjuret och med andra människor, och erövrar den främmande världen. Det blir en cirkelrörelse - det främmande blir ett hem till slut. Det visas genom att samma detalj-helhetslek som i början av berättelsen upprepas, med små variationer.

Kulmen kommer i slutet då dottern, den unga flickan, får agera guide åt en nykomling i landet. Symboliskt, stämningsfullt och just också hoppfullt.

The Fault in our Stars

En dag kom en av mina stammisar på jobbet in till mig och sa "Du MÅSTE läsa den här!". En sådan uppmaning kan en förstås inte ignorera. I varje fall inte jag, som råkar ha Multiversums Bästa Stammisar i min bibbla.

Boken, som jag aldrig hade hört talas om och inte heller då fick veta vad den handlade om, hette The Fault in Our Stars. Författare är amerikanske John Green.

Vad boken handlar om, kan jag berätta för er. På ett sätt. Den handlar om en tonårig tjej vid namn Hazel, som är allvarligt cancersjuk sedan flera år tillbaka.

Nu kanske ni får en känsla av vad detta är för en bok. En sådan där sorglig bok om en ung människa som är döende och på ett ordnat och sentimentalt sätt liksom lär sig om livet. Fast då misstar ni er.

The Fault in Our Stars är liksom en egen bok. Hazel är något av en ensamvarg och umgås mest med sina föräldrar och några enstaka vänner. Det bästa sällskapet är dock boken An Imperial Affliction av Peter van Houten (en fiktiv bok; en bok-i-boken), som förser henne med både filosofiska funderingar och svar: "An Imperial Affliction was my book, in the way my body was my body and my thoughts were my thoughts." (s. 34)

På en stödgrupp för cancersjuka ungdomar träffar Hazel Augustus. Augustus Waters, som förlorat ett ben till cancern, och som är en virvelvind av ordvighet och energi. De dras till varandra och hittar så småningom någonting oerhört viktigt i varandra. Det är en berättelse om Den Första Kärleken, bland annat. Men inte bara.

Flera saker gör denna bok så speciell för mig. En är att den är så rolig. Mitt i nattsvartheten finns så mycket humor - mänsklig, varm och ibland helt galen. Exempelvis:

The car was packed by six fifteen, whereupon Mom insisted that we eat breakfast with Dad, although I had a moral opposition to eating before dawn on the grounds that I was not a nineteenth-century Russian peasant fortifying myself fir a day in the fields. (s. 137)

Den är så vardaglig. I stor sorg och sjukdom och annat elände skapas till slut en vardag. Ingen människa orkar sörja dygnet runt. Green väjer inte för de grymma sjukdomsdetaljerna, men glömmer inte heller bort det dagliga livet. Just denna vardaglighet gör också boken så otroligt sorglig, därför att det är realistiskt och igenkänningsbart.

I en passage råkar Hazel höra något, inte menat för hennes öron:

Just before the Miracle, when I was in the ICU and it looked lika I was going to die and Mom was telling me it was okay to let go, and I was trying to let go but my lungs was searching for air, Mom sobbed something into Dad's chest that I wish I hadn't heard, and that I hope she never finds out that I did hear. She said: 'I won't be a mom anymore.'
It gutted me pretty badly. [---] I couldn't get it out of my head, how she sounded when she said that, like she would never be okay again, which probably she wouldn't. (s. 116-117)

Här kunde jag faktiskt känna hur hjärtat brast lite i kanterna.

Jag är såld på Greens sätt att skriva. Det är inte komplicerat men noga uttänkt. Jag hör Hazels tonfall; berättarperspektivet är verkligen hennes. Det är sådant flyt i språket och det växlar så självklart mellan de stora tonlägena sorg och humor. Jag sträckläser. Gråter. Asgarvar. Sparar på citat.

Egentligen vill jag inte berätta så mycket mer om Hazels berättelse. Egentligen vill jag göra som A och bara gå fram till er och säga: "Du MÅSTE läsa den här boken!".