Att tro på mister Pip

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Pojkarna

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).

Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:

Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)

Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

Kyssförbudslistor & bitar som fattas

En av höstens godbitar blev Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan.

Det är en fartig, New York-romantisk skröna med många berättarperspektiv och vardagsabsurda situationer. Naomi och Ely har varit symbiotiska vänner sedan barnsben; nästan syskon på vissa sätt och nästan tvillingsjälar på andra.

Deras familjer har varit intrasslade i varandra på komplicerade sätt (som framkommer successivt).

Kyssförbudslistan kommer till som något slags verktyg för att behålla illusionen av att det är Ely & Naomi, Naomi & Ely, och att så alltid kommer att vara. De namn som hamnar på listan får ingen av dem kyssa.

Ely är en självsäker ung man, uppfostrad av två mammor. Naomi bor numer ensam med sin deprimerade mor och har ett stort problem. Hon kan egentligen bara föreställa sig en framtid gift med Ely. Ely, däremot, vill bara vara tillsammans med killar.

Men frågan är om någon annan ens får plats i konstellationen Ely & Naomi, Naomi & Ely.

I varje kapital skiftar berättarperspektivet och inte bara de uppenbara huvudpersonerna får ta plats. Där finns också vännerna Robin (♀) och Robin (♂), som kanske ska få ihop det med varandra. Naomis ex-pojkvän, Bruce I, och nuvarande (?) pojkvän, Bruce II. Smågalna grannar i huset. Ja, ni förstår.

Språket är välkomponerat, tonen en blandning av dödligt allvar och absurd humor. I vissa av Naomis partier ersätts många ord med symboler, vilket blir ett ovanligt och spännande sätt att läsa.

Jag är såld. Läs den!


En bit av mig fattas är Levithans senaste ungdomsroman på svenska; också den klart läsvärd. Vi får följa tre ungdomar i New York samma dag som flygplanen kraschade in i World Trade Center, vid några tillfällen under året och sedan på årsdagen.

Peter, Claire och Jasper. Tre ungdomar som möts på grund av omständigheter. Jasper och Claire går i samma klass; Peter och Jasper möttes på en fest och skulle gå på dejt tillsammans den 11:e september. Innan det datumet förvandlades till något annat.

Sömnlöshet, avstängdhet, sorg, gemenskap. Allt detta visas i de korta nedslag som görs i huvudpersonernas liv. Hur de dras till varandra och knyts samman.

Lite fragmentariskt, gripande och vardagligt. Jag gillar Levithans stil och kommer absolut läsa vidare.

Peter Pan vs Edward Cullen

Tankar kring orginalitet och intertextualitet blir tydliga i detta personliga brev från legendariska Peter Pan till nykomligen Edward Cullen. Tsss, kom med något nytt!



P.S. Ikväll hittar ni förstås Bokmalan i en biosalong, då Breaking Dawn äntligen har premiär!

Nananananananananananananananana ...

Självförklarande bild! Lite uppiggande så här i novembermörkret ...

Hjärta, hat och mer än så

Några fler av höstens lästa ungdomsromaner ... kommer här!


I Mycket mer än så följer vi Auden, en intelligent, studiemotiverad och inåtvänd ung kvinna, barn till två intellektuella engelskprofessorer.

Moderns, en sval akademikerdrottning, och faderns, en narcissistisk författardiva, skilsmässa får Aud att vackla. Hon flyr sin mor och spenderar sommaren hos pappan och den nya flickvännen. Och deras nyfödda bebis.

I det lilla samhället vid havet blir Auden mer involverad i livet (utanför studielitteraturen) än vad hon tidigare varit. Eller velat.

Pappans dysfunktionella relation med unga, företagssamma Heidi, som dras ner i en depression då allt ansvar med barnet genusklassiskt nog hamnar på henne.

Ungdomarna i trakten - Maggi, som tycks vara en tuggummituggande, rosaklädd sötsak men har så många fler facetter. Eli, bruten av sorg, sluten, men som får oväntad kontakt med Auden.

Möten mellan människor. Sömnlösa människor som söker sig till nattöppna, sunkiga diners, för att komma bort. Och finner varandra där. Jag tycker om det! Lågmält, långsamt, inte så dramatiskt. Och ändå dramatiskt, för att det är Livet.


Mer dramatiskt blir det i Älskar - hatar av Jenny Downham. Mike och hans syster bor med sin alkoholiserade mamma i den sunkiga hyresdelen av den staden. Ellie bor med sin stabila kärnfamilj i en tjusig villa.

När Mikes syster anklagar Ellies bror för våldtäkt, rasar allt. Klasskillnader är, som ni förstår, temat i denna historia, liksom samhällets rådande genusordning. Att vara kvinna + underklass = automatiskt inte våldtäktsbar.

När Mike och Ellie inte bara möts, utan också blir kära i varandra, spenderar tid tillsammans och börjar förstå varandras världar, riskerar allting att falla samman. Familjelojalitet, hämndplaner, den stundande rättegången ...

Historien berättas ur både Mikes och Ellies perspektiv. Jag är helt där. Välskrivet, engergirikt, engagerande.


Den är lite udda, denna bok: Robothjärta av Natalie Standiford. En ung tjej, Bea, flyttar ännu en gång med sin familj och byter skola.

Nu har hon bestämt sig för att vara en robot, för att slippa känslor och annat omak. Men det håller inte riktigt, när hon träffar Ghost Boy (Jonah), som också försöker stänga av världen. Smeknamnet är passande: han position i skolan är inte bara ett utanförskap, utan nästan någonting overkligt.

Men Robot Girl och Ghost Boy når fram till varandra, delvis genom ett ovanligt radioprogram som sänds på småtimmarna och lockar till sig udda fåglar. Vänskap, kärlek eller något eget – inte helt självklart och sannerligen inte okomplicerat.

Bitvis spinner författaren upp Jonahs historia om familjehemligheter och sorg, samtidigt som Beas familj allt mer krackelerar.

Språkligt sätt är boken tyvärr medelmåttig och varken handling eller karaktärers beteenden känns alltid helgjutna. Men berättelsen får ändå plus för de lite ovanliga personporträttten och för det faktum att det inte utvecklas till en traditionell kärlekshistoria.

Tillgång till tusentals böcker & filmer!

Bibliotekskortet behöver du aldrig ladda eller ladda ner appar till. Det fungerar, precis som det är!

Att flyga högt och vara välkommen hem

Hösten har, som så höstar sig bör, bjudit på en kavalkad av nyutgivna ungdomsromaner. Här kommer några av de som Bokmalan har läst på sistone!


I Flyga högt stormar Silja in en vanlig högstadieklass i en svensk småstad. Hon är svartklädd, högljudd och bryr sig föga om den orättvisa men ändock trygga sociala hierarki som klassen har vårdat i många år.

Silja blir vän med Sven, den ouppnåeliga snyggingen, och sätter sig alltid brevid Line, hon som alltid är utanför. Och hon börjar också komma mellan Vendela och hennes lugna, trygga bästis Tove. Hela klassens gränser börjar rämma.

Katarina von Bredow skriver generellt alltid fina ungdomsböcker, enligt min mening. Hennes språk flyter fint, vi följer huvudpersonen nära, nära.

Hon kombinerar vardag och dramatik på ett naturligt sätt. Ofta skildrar hon någonting normbrytande - exempelvis förbjuden kärlek eller testandet av olika lojaliteter och sociala gränser.

Denna historia är precis också rätt balans av exceptionella händelser (Vendelas och hennes familjs sorg, hämndförsöken som görs av klassens "tuffa tjejer") och vardagsliv (gå på H&M, café, lära känna varandra).

Kärlek och passion är en självklar ingrediens i Bredows böcker, liksom i denna. Som så ofta ligger dock större fokus på relationerna mellan flickor, än egentligen kärlek mellan flicka-pojke. Vilket jag gillar.


I Söta pojkar är bara på låtsas har författarens - Moa Eriksson Sandberg - egna dagboksanteckningar förvandlats till romanform, vilket kan förklara varför det dels känns väldigt trovärdigt formulerat och dels blir inte känns helt litterärt.

Ella är en kulturell sextonåring med teaterambitioner, musikintresse (detta är 90-tal, Broder Daniel-tider och indiepop) och av att skaffa sig erfarenheter. Hon skildras precis så där självupptagen, osäker och gränslöst anpassningsbar som många faktiskt är och känner sig under de skälvande tonårsåren.

Hon trasslar in sig med söta pojkar, som alla tycks så överlägsna, svårtillgängliga och (ibland) rent svinaktiga.

Det är dock någonting som gör att det inte räcker till för mig. Den ständigt förfördelade tonen som hålls. Bristen på ärlig gemenskap, att stå upp för sig själv.

Troligen är denna bok mer en autentisk skildring av en tonårstid än många andra ungdomsromaner, egentligen. (Precis som Linda Skugges dagböcker från 90-talet, som hon publicerade.) Men jag blir aldrig riktigt engagerad.


Johanna Lindbäck är en av mina personliga favoriter när det gäller ungdomsromaner. Hon lyckas med att skriva väl, skriva personligt, skriva engagerande. Problem och konflikter är verkliga och allvarliga. Men också ofta just trovärdiga och enkla att relatera till.

I den senaste romanen Välkommen hem undrar Sara över om hon är just det. Välkommen. Hem.

Efter ett utbytesår i London kommer Sara hem till Luleå igen och finner att tiden har sprungit iväg utan henne. Det spänner med familjen och vardagen. Vännerna verkar ha fullt upp utan henne. Kompisarnas stundande 18-årskalas med krogutgångar hjälper ju inte heller, när Sara själv får stanna hemma.

Särskilt Bella skaver. Bästa Bella, tvillingbror till Mattias. Mattias som Sara gjorde slut med för att åka till London. Vackra, välbekanta Mattias, som bor i huset bredvid och som hon inte längre är kär i. Väl?

Fristaden blir oväntat nog jujutsu, med grannkillen Adrian, som först egentligen mest irriterar henne. Som hon absolut inte heller är kär i. Väl?

Ja, ni fattar. Kärlek, identitet, vänskap, kluvna lojaliteter, sociala spel ... Det är fint. Och bra. Och välskrivet. Tydligt.

Och det känns lite uppfriskande att tjejen sitter med skuldkänslor och undrar hur hon har sårat sitt ex, istället för att hon sitter med sorg över att vara dumpad/ha blivit otrogen mot eller både och. Om ni förstår.

Som boende i en ombildad familj blir jag också glad av det fina porträtt som skildras lite i förbifarten av Adrians styvpappa. De har en nära kontakt och där har Adrian fortfarande har ett eget rum, trots att mamman och han har varit skilda länge. Det glädjer en bonusmammas hjärta att se sådana skildringar.


Jessica Schiefauers Om du var jag, utgiven 2009 men läst av undertecknad nu i höst.

Två omaka unga kvinnors vänskap tar slut med ett brak, då den utåtriktade Louise sticker till Grekland för att jobba och Agnes blir kvar, med nya kärleken. Kvar finns många oklarheter - varför stack Louise så plötsligt? Och vad lämnar hon kvar?

Och i Agnes relation märks snart också oklarheter, då Hannes plötsliga förälskelse verkar sina. Vad blir egentligen kvar i Agnes liv?

Jag tror att det hade blivit bättre för mig om jag läst denna innan Schiefauers Pojkarna. Var så uppfylld av den och böckerna är så olika sinsemellan, så det blir inte riktigt en rättvis bedömning. Ett inlägg är på gång om Pojkarna ...