Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.
Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.
Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.
Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.
Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)
Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.
Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.
Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.
Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.
3 kommentarer:
Låter som en ytterst viktig bok. Det som gör en gammal sjuttiotalist ledsen är många unga kvinnors rädsla för att bli stämplad som feminist. Man kan undra varför det har fått en så negativ klang ? När blev det fult att slåss för en samhällsgrupps rättigheter ?
Jag fick den här i julklapp! Av en av de personer som startade upp Grupp 8, dessutom!
Vi borde prata om detta mer i skolan!
Amanda (stammis)
Metronyx: Ack, om jag det visste! Någonting har hänt med genusdiskursen.
Många tolkar "feminist" till att bli någonting manshatande eller mansuteslutande eller för resonemang som leder tankarna till "omvänd rasism".
Du vet tongångarna: "Ja, men män blir också misshandlade i sina relationer." Och självklart förekommer det, och det är också en allvarlig sak.
Men det är inte så vanligt förekommande att det handlar om en samhällsstruktur som berättar någonting för oss om kvinnliga och manliga positioner i sagda samhälle. Det är en annan slags diskussion, helt enkelt.
Eller, alla fördomar gentemot könskvotering. När det egentligen handlar om att män automatiskt blivit inkvoterade genom sekler. Någonting som sällan ifrågasätts.
Det finns mycket att fundera på kring detta.
För mig är det dock uppenbart att både könskategorierna kvinnor och män har bara vinster att göra på ett omförhandlande av genusordningen.
Och jag kallar mig alltid feminist, trots omaket ibland.
Kära Amandastammis: Det väger faktiskt extra tungt att du fick boken av en riktig åtta - otroligt coolt!
Kan inte annat än hålla med; dessa frågor borde absolut få större plats i skolan.
När kurserna levnadslära och kvinnohistoria försvinner i den nya gymnasieskolan vet jag inte hur det ska bli ...
Tills vidare får väl du & jag och resten av stammisarna föra diskussionerna vidare!
Skicka en kommentar