Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.