tisdag 16 juni 2009

Våldtäkt och vadå?

Jag läste för ett tag sedan Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik och har för mitt liv innan kunnat bestämma mig för vad jag tyckte om den. Den är välformulerad och lättläset. Den teoretiserande och diskuterande texten varvas med korta, novelliknade stycken där scener visas. Kielos är uppenbart inläst och begåvad. Men vad blir själva meningen med boken?

Kielos fokuserar mycket på kroppen och kroppslighet ur många olika aspekter. En bit in på slutklämmen kan vi läsa:

Våldtäkt ska inte få ha sista ordet om vem du är. Därför måste kvinnan göra uppror. Uppror mot den kultur som konstuerar henne som våldtäktsbar. Kvinnan måste dekonstuera sin kropp som våldtäktsbar. Självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara.(s. 113)

Det finns en liberalfeministisk anda i resonerandet, som bland annat yttrar sig genom att se individen och en våldtäkt som en individuell händelse. Men också uppfattar jag en viss, som i uttdraget ovan, ton av att det kan lösa sig så länge vi kvinnor säger ifrån ordentligt. På något vis.

Men det finns också intressanta resonemang kring sexualitet och normer. Hur våldtäkt sker i en sexuell hierarki, hur underkastelse finns inbyggt i ett heteronormt samhälle. Att det inte går att "förstå våldtäkt utan att ta hänsyn till den sexuella hierarkin och de två kön som placerats in i den." (s. 84)

Jag känner mig något vag efter läsningen. Det känns som att jag skulle vilja läsa boken en gång till för att kunna åtstadkomma ett rättvisare omdöme. Men intressant läsning var det. Och ett stycke etsade sig fast i min hjärna vid läsningen:

Makt kan tas men den kan aldrig ges. Befrielse är aldrig något slutgiltigt. Befrielse är själva processen: en förtryckt människa som tar tillbaka makt. (s. 113)


Det låter både revolutionärt, självklart och hoppfullt i mina öron.

2 kommentarer:

Kajsa sa...

När jag läste Kielos bok så tyckte jag inte att den kändes riktigt färdig, som om hon inte renodlat sitt resonemang eller nåt, jag vet inte riktigt... men det kändes som att hon presenterade så många, och ibland motsägelsefulla, teorier utan att riktigt reda ut teorihärvan och mittemellannovellerna kändes ganska tveksamma. Jag tror att Kielos har en massa intressanta tankar om våldtäkt, men jag vet inte riktigt vad det är som hon vill säga sina läsare.

Fian sa...

Kajsa, jag kan inte annat än instämma ... Det känns mer som att Kielos sammanfattar olika teoretiska betraktelser av fenomenet våldtäkt och dess konsekvenser, än att några egentligen ståndpunkter görs eller slutsatser dras.

Novellbitarna föll inte mig i smaken heller så. Resonemangen blev inte klarare av dem.

Intelligent, men ofärdigt?