Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.
Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.
Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.
Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.
Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.
Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.
Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.
Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.
När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)
Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.
2 kommentarer:
Ja, jag kan villigt erkänna att jag är dålig på att läsa österländska författare. Har haft Tusen strålande solar liggande i ett helt år. Det är underligt eftersom att jag lätt kan läsa japanska, ryska eller samoanska författare. Men jag är så feg/drar mig för afrikanska eller mellanöstern romaner. Samtidigt är en av de positivaste läsupplevelser jag hade som barn Tusen och en natt. Den har nog romantiserat Iran och Irak så mkt för mig att den bild media ger i dag får mig att tveka på att läsa något från gamla Persien med omnejd. Men feghet är väl till för att övervinnas så få se om den här boken får en chans : D
Det är samma här! Tusen strålande solar har jag faktiskt läst, ungefär samtidigt som En halv gul sol, vilket är en av de få författare från den afrikanska kontinenten jag överhuvudtaget har läst.
Dock har jag intentionen att bättra mig, bilda mig och överkomma den etnocentrism som ligger nära till hands. En bok i taget ...
Får se om du testar denna. En av årets bästa lästupplevelser för undertecknad.
Skicka en kommentar