Jodi Picoults roman My sister's keeper är berättad på ett rakt och rättframt sätt, utan några särskilda språkliga finesser. Men berättelsen är intressant och gripande och detta räcker gott och väl för en mycket stark läsupplevelse. Det var faktiskt länge sedan jag grät så mycket på grund av en bok.Familjen Fitzgeralds dotter Kate drabbas som barn av en väldigt aggressiv form av leukemi. Ingen i familjen kan hjälpa henne med de donationer hennes kropp behöver för att möjligtvis kunna överleva, så föräldrarna bestämmer sig för försöka få ett barn till. Denna dotter, Anna, avlas fram med hjälp av genteknik för att kunna fungera perfekt som donator till Kate.
I berättelsens nutid är Kate sexton år och Anna tretton. Kates tillstånd är oftast kritiskt och Annas liv, så tätt sammankopplat med den sjuka systerns, tycks aldrig riktigt börja. Äldsta sonen, Jesse, är en fullständigt bortglömd artonåring, sluten och destruktiv. Genom tillbakablickar får man glimtar av Kates sjukdomshistoria och hur detta har påverkat hela familjen på tusen olika smärtsamma sätt.
Familjerelationerna ställs på sin spets när Anna oväntat stämmer sina föräldrar för rätten till sin egen kropp. En minst sagt uppslitande rättsprocess tar sin början, där Annas advokat, en till synes känslokall ungkarl vid namn Campbell, står emot Annas egen mor, tidigare verksam advokat, som försvarar sina egna och pappans beslut.
Det som är skickligt av författaren är att hon låter berättarperspektivet skifta. Alla kommer till tals, förr eller senare - modern Sara, fadern Brian, båda systrarna, Jesse, advokaten, Annas juridiska ombud Julia (som delar ett förflutet med advokaten Campbell). Detta hjälper till att visa den oerhörda komplexiteten i konflikten och också den starka kärna av kärlek som finns hos familjen.
I hela Annas liv har hon varit på sjukhus nästan lika många gånger som den allvarligt sjuka systern och har fått stå till tjänst med bland annat blod och benmärg. Hon var tvungen att hoppa av sitt hockeylag, för att sjukhusbesöken gjorde att hon missade så många träningar. Att åka iväg på läger eller ens att välja college fritt är inte att tänka på. Hennes liv står på paus.
Men vad betyder det om Anna räddar systerns liv, om och om igen. Och om hon dessutom är den enda som kan det? Vad är en njure i förhållande till detta? Är den ena systerns frihet och fullvärdiga liv värt den andra dotterns död?
Trots att det känns väldigt amerikanskt med ett rättsprocessupplägg som detta är resultatet en jädra stor gråtfest och många stora tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar