Våldtäkt och vadå?

Jag läste för ett tag sedan Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik och har för mitt liv innan kunnat bestämma mig för vad jag tyckte om den. Den är välformulerad och lättläset. Den teoretiserande och diskuterande texten varvas med korta, novelliknade stycken där scener visas. Kielos är uppenbart inläst och begåvad. Men vad blir själva meningen med boken?

Kielos fokuserar mycket på kroppen och kroppslighet ur många olika aspekter. En bit in på slutklämmen kan vi läsa:

Våldtäkt ska inte få ha sista ordet om vem du är. Därför måste kvinnan göra uppror. Uppror mot den kultur som konstuerar henne som våldtäktsbar. Kvinnan måste dekonstuera sin kropp som våldtäktsbar. Självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara.(s. 113)

Det finns en liberalfeministisk anda i resonerandet, som bland annat yttrar sig genom att se individen och en våldtäkt som en individuell händelse. Men också uppfattar jag en viss, som i uttdraget ovan, ton av att det kan lösa sig så länge vi kvinnor säger ifrån ordentligt. På något vis.

Men det finns också intressanta resonemang kring sexualitet och normer. Hur våldtäkt sker i en sexuell hierarki, hur underkastelse finns inbyggt i ett heteronormt samhälle. Att det inte går att "förstå våldtäkt utan att ta hänsyn till den sexuella hierarkin och de två kön som placerats in i den." (s. 84)

Jag känner mig något vag efter läsningen. Det känns som att jag skulle vilja läsa boken en gång till för att kunna åtstadkomma ett rättvisare omdöme. Men intressant läsning var det. Och ett stycke etsade sig fast i min hjärna vid läsningen:

Makt kan tas men den kan aldrig ges. Befrielse är aldrig något slutgiltigt. Befrielse är själva processen: en förtryckt människa som tar tillbaka makt. (s. 113)

Det låter både revolutionärt, självklart och hoppfullt i mina öron.

Fian har på stapplande ben ...

... börjat Twittra! Mitt alias är Bokmalan. Vi får se vad som blir av 'et. Håller på att plöja böcker för glatta livet. Förhoppningsvis kommer orken att säga någonting om dem snart. Men först väntar en midsommar i England ...

En annorlunda biblioteksvisning

Ja, så här kan man också göra reklam för sitt bibliotek! Det där flygvärdinnegreppet har jag tänkt på länge att man skulle använda. Mycket roligt!

Incitament till att bli vegetarian

Sara Granér - bitsk, träffsäker & sjuuukt rolig!

Körkarlen - en helhetslösning

Jag har lyckats ta mig iväg på två evenemang som faller under Bergmanfestivalen, som äger rum i staden just nu. I lördags var vi och såg Körkarlen på biograf Sture, regisserad av pionjären Victor Sjöström, baserad på Selma Lagerlöfs korta roman med samma namn. Boken läste jag för flera år sedan; det är inte en av mina favoritselmor men ändock läsvärd. Den är verkligen ett barn av sin tid, med Frälsningsarmésoldater och en kristen, nykteristisk moral.

Jag har aldrig sett en hel stumfilm förut. Som S sa efteråt, "jag blev förvånad över att jag tyckte att det var så BRA!" En trio spelade livemusik, vilket var otroligt stämningsfullt. Matti Bye, som komponerat musiken, var verkligen begåvad. Det är också roligt att föreställa sig vilket hantverk film måste ha varit 1921. Tänk att få till de där dubbelexponeringarna, för att få andarna att bli genomskinliga. Det är lite magi.

Igår läste jag P.O. Enquists pjäs Bildmakarna, för att sedan åka till Dramaten och se en filmad version av pjäsen (från 1998), presenterad av P.O. själv och skådespelerskan Elin Klinga.

Pjäsen handlar om ett möte mellan Selma Lagerlöf, skådespelerskan Tora Teje, Victor Sjöström och filmaren Julius Jaenzon. Den var extremt välspelad. Anita Björk gjorde en strålande Selma - barsk, full av integritet och sårbar. Elin Klinga, som spelade Tora, var utåtagerande, tuff och barnslig, hopplöst ouppfostrad och modig. Starkt och roligt blir det när Tora skäller ut Selma, för att författarinnan inte vill avslöja sina innersta drivkrafter. "Du får lägga av med att DUMPA så där Selma!" Samspelet mellan kvinnorna strålar. Jag blev fängslad.

Intressant också är att jag hann läsa igenom Enquists manus på cirka en halvtimme - men det tog nästan två timmar att spela det. Dramatik är verkligen inte till för att läsas rakt upp och ner som text ...

Diskuterade med S efteråt om vanskligheten med att tala om berömdheter efter deras död. Att man glömmer bort att de också var mångfacetterade individer och att man tenderar överföra sin bild av kändisen i fråga.

När jag läste Enquists efterord till pjäsen Bildmakarna avfärdar han aspekter av Selma Lagerlöfs privatliv som många andra tagit fasta på (ex hennes lesbiskhet), men lägger stor betydelse vid Lagerlöfs roll som medberoende dotter till en alkholiserad far. Den biten tyckte jag var trist i pjäsen, att Lagerlöf görs till ensam och lidande oskuld. Det stämmer i sin tur inte ihop med min bild av Selma, som är mer bilden av en som älskar och lever. Intressant hur vi lägger fokus vid de aspekter som passar ens egna erfarenheter.

Så intressant att se båda dessa filmvisningar. Stiligt av festivalen, dessutom, att bjussa på inträdet.