Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand. Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.
Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.
Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.
Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.
Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.
De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.
Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.
Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.
Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.
Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.
2 kommentarer:
Den här boken läste jag i vintras, har inte sett filmen men fått den beskriven för mig dock. Det som jag tyckte var intressant att man tydligen i filmen hade lyft ut möjligheten att det var Jake som ev hade förgripit sig på dottern. Jag undrar om det är för att man skulle koncentrera sig på hur förtryckt maori befolkningen är, och inte visa problemen som kan finnas där. Men jag vet inte, en väldigt jobbig historia i mitt tycke. Deras utsatthet var så hopplös. Visst, i slutet så blir Beth en frontfigur, men det lustiga är att det kändes så tydligt att hon transformerades till en symbol så jag kände inte den där personliga kopplingen till henne längre.
Det är en väldigt bra poäng du gör där, Metronyx. Att en tappar den personliga bilden av Beth på slutet. Hon blir mer som ett helgon/en martyr eller någonting annat nödvändigt för att föra in lite hopp i berättelsen.
Jag minns inte hur berättarperspektivet vilar i slutet av boken - får vi läsa ur Beths perspektiv? Hur hon lyckas vända sitt liv så? Minns inte riktigt.
Jag tyckte att det var tydligt i boken att Grace snuddar vid tanken att det kunde vara fadern som begick övergreppet. Möjligen blev det tydligt för att jag redan hade sett filmen där de, precis som du säger, tar fasta på det.
Håller med dig - en tung historia. Läsvärd.
Skicka en kommentar