Små vardagsabsurda praliner

Av min bokhandlarväninna S fick jag låna två små kuriositeter: All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman. Två korta texter med preciserat språk som presenterar en inte helt självklar verklighet.

I The Tiny Wife råkar en antal bankbesökare ut för ett rån. Men rånare ifråga är inte ute efter ekonimisk vinning, utan kräver istället det föremål som har högst affektionsvärde. Rånoffren får också berätta varför föremålet är så viktigt för dem.

Efter att de har överlevt rånen, utan fysiska skador, visar det sig snart att händelsen har påverkat dem mer än vad de först tror. Berättarens hustru, till exempel, börjar krympa. Några centimeter per dag först, sedan allt mer accelererande. En annan kvinna blir jagad av ett lejon, som plötsligt tar form utifrån en tatuering och blir helt levande.

The Tiny Wife blir en slags ovanlig relationsberättelse, då en hel del fokus ligger på den lilla fruns äktenskap med berättaren och hur det har svalnat med tiden. Men det är också ett stycke fantastisk historia med oklara verklighetsgränser, vilket tilltalar undertecknad.

Verkligheten är också förhandlingsbar i Kaufmans All My Friends Are Superheroes, där Tom, en Helt Vanlig Kille, har en perfekt kärlekshistoria med en superhjälte, The Perfectionist. Men efter det perfekta bröllopet blir Tom plötsligt osynlig för sin fru, på grund av den svartsjuke Hypno.

Med en alldeles självklar ton berättar Kaufman denna ovanliga och absurda lilla historia om hur Tom måste försöka få sin kärlek, The Perfectionist, att inse att han inte har övergett henne, utan faktiskt finns intill henne hela tiden.

För oss som har läst en hel del superhjälteserier och sett en hel del superhjältefilmer, blir denna bok extra rolig. Flera aspekter av superhjältelivet förklaras i detalj (exempelvis hur en väljer namn) och det krockar på ett förträffligt sätt med vardagslivet.

Flera hjältar presenteras också i detalj, varav min favorit är denna:



(Det skulle för övrigt mycket väl kunna vara undertecknads egen superkraft ...)

Jag tycker mycket om den självklara tonen med vilken dessa historier berättas. Små till formatet kan de snarast ses som ovanliga praliner för oss bokslukerskor att smälla i oss.

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.