Den röda grevinnan

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.