När jag hörde talas om lajv första gången så blev jag helt glad. Det lät som något jag skulle gilla. Som en saga som är en lek som får vara på riktigt. (s. 15)Språket är välkomponerat och flyter på självklart, både i dialog, beskrivningar och huvudkaraktärens tankar. Vissa scener stannar kvar starkt efter läsningen, som första gången Tilda fäktas med sitt latexsvärd (levnadslust!). Eller när Tilda äter middag hos Jespers familj, så olik hennes egen:
’Men det värsta, sa Jespers mamma, ’det var nog inte lärarna eller killarna eller att man aldrig orkade plugga. Det värsta var nog att hela tiden gå runt och undra om man dög. Om man någonsin skulle duga.’Att Tilda vågar säga ja och engagera sig i lajvet, med allt vad möten, dräktsömnad och vapenleker heter, får henne långsamt, långsamt att tina upp. Och tvingar hennes familj att också börja tina upp och öppna sig.
I det ögonblicket var det som om allting stannade upp. Det kom en klump i halsen som jag förgäves försökte svälja bort och samtidigt kände jag en sån stark glädje.
Jespers mamma såg på mig och jag tittade inte bort, trots att jag satt där med nästangråt och nästanskratt i kroppen och det borde ha varit pinsamt. Hon såg mig helt enkelt, såg alltihop, och det gjorde ändå inte ont. Jag ville inte dölja mig för den blicken, fast jag plötsligt visste att hon fattade allt. (s. 111)
Med små steg – det är ingen Hollywoodfilm, detta. Det är plågsamt och långsamt och trovärdigt. Och när Tilda börjar känna sig säkrare och när hon lyckas få litet kontakt med sina familjemedlemmar så blir det ett bitterljuvt jubel i hjärtat.