Nu har jag just läst klart Maja Lundgrens Pompeji - en rätt annorlunda historisk roman. Den är fragmentarisk till sin natur och gör små nedslag i det dagliga livet i mytomspunna Pompeji, strax innan det ödesdigra vulkanutbrottet. Romanen utgår från verkliga fynd - framförallt, om jag förstår det rätt, inskriptioner som har hittats på plats och som beskriver situationer och personer med namn och yrke. Exempelvis miman Methe som bekänner sin kärlek till slaven Chrestus. "I was here", fast på antiken.
Språket, som är Lundgrens stora styrka, är lekfullt, raljant, välsnickrat och välljudande. Jag fnissar högt flera gånger under läsningen, bland annat under den här passagen som avslutar ett stycke där författaren översätter flera latinska epitet av något ekivok karaktär:
Bortsett från detta har pompejanerna en väl utarbetad kiss- och bajshumor. Överhuvudtaget en väldigt kroppslig humor. Jag gillar det. Om ni inte gör det, så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler. (s. 31)Jag tycker om hennes kollektiva berättande och hur berättarperspektivet skiftar: exempelvis en förrymd tiger från gladiatorarenan följs och själva vulkanen - Vesuven kallad - ges också röst. Det är eget och intressant.
Bäst är blandningen av högtidlighet och raljans, respektfullhet och ploj. Det är en mycket läsvärd berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar