Ränderna går aldrig ur

I höstas debuterade Agnes Hellström med denna roman, Ränderna går aldrig ur. De få tidsmarkörerna genom berättelsen (Lasermannen, Pearl Jam, Medan du sov) talar tydligt om för mig att vi är jämnåriga, författaren och undertecknad här.

Elin härstammar från en överklassläkt men är uppvuxen med sin lärarmor i lilla Gimo utanför Uppsala. Hon återupptar plötsligt kontakten med den förmögna mormodern och söker till en anrik internatskola i Sigtuna.

Det glamorösa livet på internatet med den självklara gemenskapen som Elin hade föreställt sig, blir inte riktigt som hon tänkt sig. De unga, vackra och rika är i själva traumatiserade av olyckliga barndomar och prestationsångest, och droger, alkohol och ätstörningar är vardagsmat. Hierarkierna, den elitistiska synen på människor och den naiva synen på Sverige som ett klasslöst samhälle, är alla saker svåra att smälta för Elin. Konflikterna skärps när Elin igen får kontakt med barndomsvännen Behnam.

Tre gymnasieår skildras nästan skissartat genom romanen, men genom nedslagen skildras skolmiljöerna och klasskillnaderna glasklart. Jag blev väldigt förtjust i Hellströms språk, som verkligen är Elins; ibland nästan ofärdigt, som en skulle skriva i en dagbok. Det är som att författaren först har skrivit långa dialoger och beskrivningar, och sedan skalat av allting förutom det absolut nödvändigaste.

Jag tycker också om att karaktärena är så mänskliga och förhållandevis nyanserade. Elin försöker både passa in och är ibland feg, men är också modig och självständig. De "bratigaste" av Sigtunaeleverna, som till-och-från pojkvännen Otto, tillåts också vara ömsinta och goda.

Vad som är överklass, kan en verkligen fundera över, då Elin ofta känner sig malplacé trots sina "fina" anor. För mig leder detta tankarna till tv-serien Gilmore Girls, där en av huvudpersonerna, Rory, också är barnbarn i en förmögen släkt men själv är uppfostrad under enklare former av en ensamstående mamma. Den typen av erfarenhet, och de perspektiv på livet som både Elin och Rory har med sig, passar i vart fall inte in i romanens elitistiska internatmiljö.

Boken gick förvisso snabbt att läsa, men stannade verkligen kvar hos mig efter läsningen.