Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.

Gunnar Asplund som hyresvärd?

Jag såg denna lägenhetsannons i tidningen och tänkte att, nog för att det har stormat kring Stockholms Stadsbibliotek, men att de har varit tvunga att hyra ut för att gå runt visste jag inte. Andra funderingar som uppstår är om stadsbibblan verkligen inte är större än 36 kvadrat? Inte undra på att man klagar på platsbrist! Kanske har de delat upp lokalen och fortsätter som vanligt med biblioteksverksamhet i de andra delarna. Undrar om man måste förBOKa plats på visningen ... ?

Konstförfalskning och tonårsvampyrromantik ...

... är en liten sammanfattning av min läsning på sista tiden. Efter att ha svalt min besvikelse över Carlos Zafon Ruíz senaste roman, Ängelns lek (som var ett under av avancerad plot gone awry - visste ens Ruíz själv hur handlingen skulle gå ihop sig på slutet?) kastade jag mig med spänning över Carl Johan Vallgrens nya alster, Kunzelmann & Kunzelmann.

Boken startar med Joakim Kunzelmann, en trettionånting-innerstads-media-wannabee som är intrasslad i allt från vansinniga bostadsaffärer till porrfilmsinstpelning. Dessa delar av boken får mig ibland att flina till av dess hjälplösa humor på gränsen till patetik. Och här skrattade jag högt:

Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta del av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag - anrika Hammarby IF - hade förlorat borta mot IFK Göteborg på bortaplan på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: "Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnor kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål." En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt. (s. 32)

Men den starka sidan av berättelsen dyker upp när efter Joakims far, Viktor Kunzelmanns, död dennes hemliga liv avslöjas och börjar nystas upp. Fadern, erkänd konstförsäljare och konservator extraordinaire, var också den skickligaste konstförfalskaren kanske någonsin. Tillsammans med kumpanen Georg Haman verkade de i födelselandet Tyskland under andra världskriget. Ett krig som också satte Viktor i koncentrationsläger för att han förälskade sig i andra män.

Viktors passager är bokens styrka. Hans dolda liv som långsamt avslöjas. Den stora kärleken, som gjordes omöjlig på grund av samtidens normer. Fördjupningen i alla tekniker, verktyg och termer gällande restuarering av konst, eller, för all del, förfalskningen av densamma, är riktigt välskrivet och spännande. Jag tycker om Vallgrens språk när han skriver Viktors historia. Karaktärerna kring honom blir så levande - kvinnorna Kowalski, som låtsas vara systrar för att dölja sin kärlek från världen. Georg Haman och hans två stora kärlekar, brottaren respektive den amerikanske soldaten. Berlin under 30 och 40-talen. Strålande. Jag är helt där.

Någonstans där jag bara befinner mig lagom mycket, däremot, är i mor och dotter Casts vampyrserie House of Night-serie. För att beskriva böckerna räcker det nästan med att säga att det är en blandning mellan Twilight-serien och Mitt så kallade liv. Språket är en tonårings och handlingen en mix av övernaturlighet och tonårstematik. Jag är road och vill veta hur det går, men inte imponerad. En skön avkoppling. Lite min version av comfort lit, ett begrepp som jag hörde av Anna och verkligen fastnade för. Hur som helst, omslagen till serien är i vart fall sjukt snygga!

Why you should fall to your knees and worship a librarian

Denna fantastiska text är skriven av en amerikansk bibliotekarie vid namn Erica Firment som bloggar på Librarian Avengers. I find it all very amusing ...

"Ok, sure. We’ve all got our little preconceived notions about who librarians are and what they do. Many people think of librarians as diminutive civil servants, scuttling about “Sssh-ing” people and stamping things. Well, think again buster.

Librarians have degrees. They go to graduate school for Information Science and become masters of data systems and human/computer interaction. Librarians can catalog anything from an onion to a dog’s ear. They could catalog you.

Librarians wield unfathomable power. With a flip of the wrist they can hide your dissertation behind piles of old Field and Stream magazines. They can find data for your term paper that you never knew existed. They may even point you toward new and appropriate subject headings.

People become librarians because they know too much. Their knowledge extends beyond mere categories. They cannot be confined to disciplines. Librarians are all-knowing and all-seeing. They bring order to chaos. They bring wisdom and culture to the masses. They preserve every aspect of human knowledge. Librarians rule. And they will kick the crap out of anyone who says otherwise."

Bibliotekets starke man - Conan the Librarian

Så sjuuukt roligt! Emellanåt förstår jag förstår så väl hur han känner sig ...

Who watches the Watchmen?

Nu var det några veckor sedan jag läste Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Och allt jag kan säga är - wow. Vilken läsupplevelse. I början när jag läste kände jag spontant att det här är för hårdkokt för mig. Våldtäktsförsöket mot Silk Spectre är grymt. Det kluvna hundhuvudet som Rorschak ser när han själv blir tvingad att titta på Rorschakbilder. Så många våldsscener som får det att vändas i magen på en.

Jag är uppvuxen med lite högtidliga, romantiska och nobla fantasyhistorier. Jag klarar inte av för mycket cynism, grymhet och våld. Men trots det tyckte jag att albumet var helt fantastiskt.

Jag tycker att själva formatet är strålande: de grafiska delarna av berättelsen bryts av med löpande textdelar. Delar av rapporter från polis och myndigheter, korrenspondans, textutdrag från fiktiva böcker och självbiografier. Historien blir så mycket fylligare.

Liksom hur huvudhistorien, med en värld på gränsen till utplåning, också visas i serien-i-serien, Tales of the Black Freighter. Ett av de rena textpartierna ger oss bakgrundshistorien till hur the Black Freighter kom till, hur DC Comics lanserade den, vilka som tecknade den, etc. Klart meta! Jag trodde först att den faktiskt hade existerat på riktigt. Men den finns alltså bara invävd i Watchmen.

Jag älskar den dystopiska noir-känslan i serien. Hur mörkt och hopplöst New York är. Vilka antihjältar våra hjältar faktiskt är. Rorschak uppenbart så med sitt allt annat än tvålfagra utseende och psykiska labilhet. The Comedian som är ett under av cynism och grymhet, samtidigt som han förblir en av endast två statligt understödda superhjältar när staten förbjudit all annan hjälteverksamhet. Dr Manhattans syn på tiden som någonting både simultant och oföränderligt. Hur han långsamt alltmer driver bort från mänskligheten och vår syn på livet.

Men ändå. Jag tilltalas av att det bara är Dr Manhattan som har egentliga superkrafter. De andra är bara vanliga människor, som försöker göra en skillnad. På något vis. Det tyckte jag var en av de saker som var synd med filmversionen (som jag annars gillade!) - att karaktärerna blev mer "hjältiga" och mindre mänskliga.

Handlingen är komplex. Det är många trådar som följs, många huvudkaraktärer och mycket politiska konspirationer, med domedagsklockan hängandes i bakgrunden bara minuter från midnatt. Kalla kriget har sällan varit mer otäckt. Men Moore har koll på alla sina trådar. Han är en sådan författare som får mig att tycka att boken är fruktansvärt bra ända till slutet. Då får han mig att tycka att det är mästerligt.

Också språkligt är Moore mycket begåvad. När en klass på mitt jobb läste dystopier på engelska i höstas enades läraren och jag om att eleverna kunde läsa exempelvis V for Vendetta lika gärna som en roman. Språket är välskrivet, komplext och poetiskt emellanåt. En stor insikt för den prosafixerade svenska skolan ...



VARNING!HÄR KOMMER DET SPOILERS!
Jag måste få gå in i detalj på en scen, väldigt i slutet. Så här du inte läst än, strunta i dessa rader ... I kapitel 12, A stronger loving world, när domedagsklockan står på midnatt. New York efter katastrofen. Människor ligger döda överallt, i blodiga högar. En attack från yttre rymden har krossat en stor del av staden. Första rutan är på Madison Square Garden, där bandet Pale Horse har spelat. På andra rutan ser man den stora skylten på framsidan av konserten, där man kan se att förbandet heter Krystal nacht. En tidning med rubriken War? ligger på den demolerade gatan. Tredje rutan, biografen Utopia visar filmen The day Earth stood still. Man får se enorma tentakler. Andra detaljer; ett taxiföretag med namnet Promethean Cab Co., med sloganen Bringing light to the world. Tídningar med rubriken War? fladdrar förbi i varje bild. Och slutligen får man se "rymdmonstret", som har kraschlandat mitt på The Institute for spacial studies. En reklamannons för "the Veidt method" syns i förgrunden ...

Vad annat kan jag säga än - världsklass?