måndag 6 september 2010

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

onsdag 18 augusti 2010

Mini-me!

Så här fin kan en liten bibliotekarie i cernitlera se ut! Min begåvade elev Amanda har återigen varit i farten och har denna gång återskapat både undertecknad och hennes bibliotekariekollega i miniatyrformat ... Nu står vi båda och håller vakt på lånedisken! Otroligt roligt.




måndag 2 augusti 2010

Love as thou wilt


Sedan i maj, då jag hade läst färdigt den första trilogin, har jag försökt skriva ett blogginlägg om Jacqueline Careys serie Kushiel’s Legacy. Jag började skriva … men insåg att det skulle bli alldeles för långt. Istället fortsatte jag med den andra trilogin och insåg att inlägget knappast skulle bli kortare av det.

Men samtidigt känner jag att jag måste få till ett inlägg – detta har varit undertecknads mest intensiva läsupplevelse på hur lång tid som helst. Det kan inte passera obemärkt förbi.

Serien är en alternativhistorisk fantasysvit som framförallt utspelar sig i något slags historiskt Europa. Modet hintar om både gotik och renässans – tiden skulle lika gärna helt enkelt kunna vara på fantasytiden. Basen i Careys serie är landet Terre d’Ange, som känns igen som Frankrike. Där råder ett polyteistiskt system baserat på gudomen Elua och dennes följeslagare, vars grundprincip är denna: Love as thou wilt.

I den första trilogin, som består av Kushiel’s Dart, Kushiel’s Chosen och Kushiel’s Avatar, följer vi en ung flicka vid namn Phèdre. Hon växer upp som föräldralöst barn vid ett av husen i the Court of Night-Blooming Flowers, där kärleksgudinnan Naamah dyrkas genom ett system av prostitution.

Vid tio års ålder leder Phèdres enda fysiska defekt – en blodröd fläck i ena ögat – henne till att bli adopterad av en adelsman, Anafiel Delaunay, som är djupt inblandad i spionage och politiska intriger. Denne känner igen Phèdre för det hon är – en anguissette, en person utvald av den mäktiga guddomen Kushiel att känna njutning genom smärta. Delaunay utbildar Phèdre och hennes fosterbror Alcuin till att bli kombinerade kurtisaner och spioner genom att bland annat lära dem flertalet språk.

Detta är upptakten till Kushiel’s Legacy och trots att jag redan nu har skrivit långa stycken så säger det egentligen ingenting. You’ve ain’t seen nothing yet, som det så vackert heter. Den andra trilogin - Kushiel's Scion, Kushiel's Justice, Kushiel's Mercy - har en ung pojke vid namn Imriel som huvudperson.

Men jag vill egentligen inte avslöja så mycket av handlingen eftersom Carey faktiskt är något så ovanligt som en författare som lyckas överraska. Detta är en av de saker som jag tyckte bäst om med serien.

Det första jag fastnade för var hennes språk. Det är sirligt, ålderdomligt och så skickligt konstruerat att jag ibland var tvungen att läsa om stycken för att det var så vackert. Det är svårt att föreställa sig att någon född i vår tid kan på ett så naturligt sätt hålla en sådan arkaisk ton.

Det andra som jag föll för var det kärleksparadigmet som råder i Terre d’Ange: Love as thou wilt. Vilket innebär att homo- och bisexualitet är i princip lika normativt som heterosexualitet (dock inte fullt ut då bara heteroäktenskap skildras). Det finns också rum för polyamorösitet, både genom kurtisanssystemet (som är heligt och högt värderat) och genom att en kan exempelvis gifta sig med en person men utse andra som sina officiella älskarinnor/älskare.

Phèdre själv tecknas som bisexuell och hennes största sexuella affär (destruktiv och mycket, mycket erotisk) är med den vackra och farliga Melisande Shahrizai.

Genusmässigt är också Terre d’Ange intressant, då det inte görs någon statusmässig skillnad på kvinnor och män exempelvis vad gäller ägande och ämbeten. När serien tar sin början står en kvinnlig Dauphine på tur till tronen. Grannlandet Alba har förvisso manliga regenter men ämbetet ärvs matriarkalt, vilket innebär att den nuvarande regentens systerson står som tronarvinge.

Kurtisansystemet utgörs också både av män och kvinnor, vilket inte heller är någonting som diskuteras eller ifrågasätts.

Det märks att Carey har kontroll på sitt eget omfattande material. De trådar som presenteras i hennes nästan-tusen-sidor-per-del-långa-romaner knyts väl ihop. Bikaraktärerna, oavsett hur många och små, är väl genomarbetade. (Ibland är hon lekfull, som exempelvis när hon döper en karaktär som är specialist på trummor till Audine Davul.)

Det märks att Carey gör mycket historisk research då hon bygger upp sin sekundärvärld och de olika länderna som besöks vilar på fakta från sina verkliga historiska förlagor (exempelvis Eire - Irland, Alba – Skottland/Storbritannien, La Serenissima – Venedig).

Ytterligare en sak som gör serien så stark är att karaktärer tillåts vara komplicerade. Inte ens rikets stora förrädare förenklas till skurkar. Phèdre själv balanserar ljus och mörker inom sig och är inte alls någon jag alltid sympatiserar med (vilket också gäller den andra seriens protagonist, Imriel).

De många erotiska inslagen är inte heller alltid konventionella. Då Phèdre är både en kurtisan och en anguissette handlar mycket av sexlekarna om njutning på (och bortom) gränsen till smärta. Ibland blir det ganska magstarkt.

Serien är episk, om än inte vad gäller tidsspannet. Men väl i antalet karaktärer, politiska intriger, olika städer och länder som personerna reser till och banden de där knyter. Serien är egentligen low fantasy – de magiska elementen är få men skickligt utnyttjade.

Careys kanske främsta styrka är att hon inte väjer för någonting. Hon låter historien bli så mörk och så hopplöst nattsvart att jag som läsare blir arg och nästan slänger ifrån mig boken. Ibland rann tårar hejdlöst ned för mina kinder även fast jag satt på tunnelbanan och läste.

Ett sådant stycke är en beskrivning av en kyss efter ett mycket långt och mörkt parti (ni kommer att förstå vidden av den kyssen när ni väl kommer dit ... men visst är det en fantastisk beskrivning?):
That kiss, I cannot describe. It was like a poem, a prayer, a homecoming unlooked-for. It was like dungeon walls crumbling to reveal a glimpse of sky. It shook me to the very roots of my soul. (Kushiel's Avatar, s. 517)
Carey låter inte sina karaktärer klara sig undan faran med en hårsmån. Oftast låter hon sina karaktärer överleva men inte utan att de får betala. Dyrt.

Men detta innebär att jag som läsare blir överraskad. Ibland till och med chockad. Det innebär också att det hoppet som finns i berättelsen, den kärleken, lojaliteten och viljan att överleva, tillsammans, blir så ofattbart mycket starkare. Liksom min läsupplevelse.

söndag 1 augusti 2010

Bokmalans sommar

Plötsligt har en månad gått igen - tiden går verkligen rekordsnabbt! Sommaren har inte alls innehållit så mycket läsning som jag hade tänkt mig. Däremot har jag hunnit med andra viktiga saker som att kolla på L word och sy historiska kläder samt rida dromedar i Sahara ...

Jag har däremot läst färdigt Jacqueline Careys andra trilogi om Terre d'Ange - bland det absolut, absolut bästa jag har läst på flera år! Det är faktiskt så otroligt bra att jag knappt tycks kunna sammanfatta läsningen i ett blogginlägg, ens en gång. Jag ska dock försöka.

Sedan har jag plöjt igenom del fem till och med åtta i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Underhållande och bitvis spännande, men knappast briljant. Jag tycker faktiskt att tv-serien True Blood känns mer originell och stämningsfull. Det är inte ofta en föredrar det visuella mediet framför boken det bygger på, men det händer uppenbarligen ibland.


Nyss har jag avslutat The Uncommon Reader av Alan Bennett, en fin liten läspärla där författaren har lånat Englands drottning till huvudkaraktär.

Ett slumpmässigt besök på bokbussen som (tydligen) stannar precis utanför slottet får drottningen att pliktskyldigast låna en bok. Läsningen sparkar igång en bokslukarprocess hos regenten som får närmast karnevaliska konsekvenser, då kökspojken Norman får anställning som hennes litterära assistent och maktordningen kring hovet möbleras om.

Drottningen beklagar sig för sin privatsekreterare över slöseriet med alla författare hon har talat med utan att ha läst deras böcker:
'But ma'am must have been briefed, surely?'
'Of course, said the Queen, 'but briefing is not reading. In fact it is the antithesis of reading. Briefing is terse, factual and to the point. Reading is untidy, discursive and perpeptually inviting. Briefing closes down a subject, reading opens it up.' (s. 21)
Språket är urbota brittiskt, torrt och knastrigt och lågmält humoristiskt. Några underbara citat om läsningens fröjder fastnade särskilt, framförallt denna ordväxling:
'I would have thought,' said the Prime Minister, 'that Your Majesty was above literature.'
'Above literature?' said the Queen. 'Who is above literature? You might as well say one was above humanity.' (s 115)
Väl sammanfattat och gott så ...

måndag 5 juli 2010

Läst under maj & juni


Framförallt har Bokmalan, som ni vid det har laget vet, läst Jacqueline Carey under våren och sommaren. Men lite annat har också slunkit ner.

Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse - Alison Bechdel

Starkt självbiografiskt seriealbum om familjerelationer och komma ut-processer.

Burned - P.C. & Kristen Cast
High school/vampyrserien House of night fortsätter med en sjunde del i ett rasande tempo.

Sayonara september - Åsa Ekström

Svenskt mangaalbum (om en nu kan säga så) med självbiografisk touch om en ung kvinna som flyttar till en ny stad och börjar på en serietecknarskola.

Pärlor och patroner: 60 historiska kvinnoporträtt - Loka Kanarp
Kanarp gör sammanfattande kvinnoporträtt - fyra rutor per sida, en sida per quinna - om alla möjliga och omöjliga fruntimmer.

Jehåvasjäveln - Henrik Pettersson
En roman med självbiografisk grund om en ung man uppvuxen som Jehovas vittne och som sedan väljer att hoppa av.

Spökhistorier från det svarta skeppet - Chris Priestley
Mordiska och riktigt ruggiga spökhistorier för barn på låg- och mellanstadiet.

fredag 2 juli 2010

Lite mer modernt ...

... hade detta varit!

torsdag 1 juli 2010

Fire and ice

Igår var Bokmalan återigen på bio med sin väninna M för att beskåda nästa del i Stephenie Meyers The Twilight Saga. Eclipse är inte bara den tredje delen i serien utan också min personliga favorit av alla böckerna.

Här ställs verkligen kärlekstriangeln mellan Bella, Edward och Jacob på sin spets och det är dramatiskt, fyllt av smärtsam kärlek och väldigt plågsamt att läsa. Särskilt om en, som undertecknad, är svagast för karaktären Jacob ...

(Om du på något vis har lyckats missa hela Twilight-vågen så varnas här för spoilers ...)

Om filmatiseringen av New Moon hade jag några få men starka invändningar, som filmmusiken och utslätningen av Bella. Det var saker som verkligen störde mig under filmens lopp.

Min spontana upplevelse av Eclipse var helt enkelt njutning. Jag blev så uppslukad av filmen att jag inte reflekterade över särskilt mycket alls. Detta underlättades också av att det inte var lika mycket hysteriska skrik som när vi såg New Moon.

(Fast det var en man bakom oss som troligen inte hade läst boken och som blev väldigt upprörd när Bella var på väg att kyssa Jacob: "Nej, nej, vad gör du?!". Det var dock nästan mer underhållande än störande ... )

Mestadels log jag bara: det är något visst med att se en favoritbok omvandlas till film, att se fysiska personer och platser ersätta ens inre bilder och höra texten förvandlas till repliker. Som jag påpekade i inlägget om New Moon kan det vara både en fröjd och en liten sorg. Igår var det en fröjd.

Störst fokus ligger på Bellas olika relationer till de två närmsta i hennes liv, eller, som det beskrivs i böckerna, de två olika versionerna av henne själv som blommar upp med Edward respektive Jacob. Två versioner som verkar vara omöjliga att kombinera ju mer rivaliteten och fiendskapet växer mellan vampyren och varulven i fråga.

Det är många saker från boken som jag tyckte fungerade väldigt fint i filmen. Vargarna är så välgjorda, både vackra och hotfulla. Stämningen i vargflocken är väldigt sympatiskt tecknad: den lättsamt bråkiga syskonliknande gemenskapen, men också det komplicerade av att inte ha någon helt privat sfär.

När Bella umgås med Jacob i hans varghamn visas verkligen hur avslappnade de är tillsammans. Hur klanen Cullen och vargarna försiktigt börjar samarbeta skildras också fint.

Jag är väldigt nöjd med alla actionscener. Det är en riktig rysare när Victorias nyfödda armé marscherar upp från vattnet ... (Synd dock att de har bytt Victoria! Jag tyckte att Rachelle Lefevre kändes mycket mer evil.)

Filmskaparna har också lyckats med att göra the Cullens farliga, vilket de sannerligen kan vara när det behövs. Stridsscenerna känns spännande och välkoreograferade. (Min enda undran är varför de onda vampyrerna ser ut att vara gjorda av porslin när de slutligen dödas ... ?)

Mest efterlängtat för undertecknad var två saker: dialogen mellan Edward och Jacob i tältet den stormiga natten innan striden, vilken i filmen lyckas hålla balansen mellan allvar, fiendskap och torr humor.

Den andra saken var kyssen mellan Bella och Jacob. Den som i boken börjar med att Jacob manipulerar en desperat Bella, men sedan övergår i njutning och en stor insikt:
Jacob was right. He'd been right all along. He was more than just my friend. That's why it was so impossible to tell him goodbye - because I was in love with him. Too. I loved him, more than I should, and yet, still nowhere near enough. (s. 528)
Kyssen är vackert iscensatt på snöiga berg med en makalös utsikt. Hollywood at its best. Jag saknar dock lite känslan som förmedlas så tydligt i boken, att kyssen är så annorlunda från Bellas och Edwards, för att de inte behöver vara försiktiga med varandra. Passionen tillåts ta överhanden.

Liksom det enda jag saknar i den plågsamma avskedsscenen dem emellan i slutet av filmen är visionen som Bella får under kyssen:
I could see Charlie and Renée mixed into a strange collage with Billy and Sam and La Push. I could se years passing, and meaning something as they passed, changing me. I could see the enormous red-brown wolf that I loved, always standing as a protector if I needed him. For the tiniest fragment of that second, I saw the bobbing heads of two small, black-haired children, running away from me into the familiar forest. When the disappeared, they took the rest of the vision with them. (s. 529)
Den som inte fäller en tår här har troligen ett hjärta av sten ...