Love as thou wilt

Sedan i maj, då jag hade läst färdigt den första trilogin, har jag försökt skriva ett blogginlägg om Jacqueline Careys serie Kushiel’s Legacy. Jag började skriva … men insåg att det skulle bli alldeles för långt. Istället fortsatte jag med den andra trilogin och insåg att inlägget knappast skulle bli kortare av det.

Men samtidigt känner jag att jag måste få till ett inlägg – detta har varit undertecknads mest intensiva läsupplevelse på hur lång tid som helst. Det kan inte passera obemärkt förbi.

Serien är en alternativhistorisk fantasysvit som framförallt utspelar sig i något slags historiskt Europa. Modet hintar om både gotik och renässans – tiden skulle lika gärna helt enkelt kunna vara på fantasytiden. Basen i Careys serie är landet Terre d’Ange, som känns igen som Frankrike. Där råder ett polyteistiskt system baserat på gudomen Elua och dennes följeslagare, vars grundprincip är denna: Love as thou wilt.

I den första trilogin, som består av Kushiel’s Dart, Kushiel’s Chosen och Kushiel’s Avatar, följer vi en ung flicka vid namn Phèdre. Hon växer upp som föräldralöst barn vid ett av husen i the Court of Night-Blooming Flowers, där kärleksgudinnan Naamah dyrkas genom ett system av prostitution.

Vid tio års ålder leder Phèdres enda fysiska defekt – en blodröd fläck i ena ögat – henne till att bli adopterad av en adelsman, Anafiel Delaunay, som är djupt inblandad i spionage och politiska intriger. Denne känner igen Phèdre för det hon är – en anguissette, en person utvald av den mäktiga guddomen Kushiel att känna njutning genom smärta. Delaunay utbildar Phèdre och hennes fosterbror Alcuin till att bli kombinerade kurtisaner och spioner genom att bland annat lära dem flertalet språk.

Detta är upptakten till Kushiel’s Legacy och trots att jag redan nu har skrivit långa stycken så säger det egentligen ingenting. You’ve ain’t seen nothing yet, som det så vackert heter. Den andra trilogin - Kushiel's Scion, Kushiel's Justice, Kushiel's Mercy - har en ung pojke vid namn Imriel som huvudperson.

Men jag vill egentligen inte avslöja så mycket av handlingen eftersom Carey faktiskt är något så ovanligt som en författare som lyckas överraska. Detta är en av de saker som jag tyckte bäst om med serien.

Det första jag fastnade för var hennes språk. Det är sirligt, ålderdomligt och så skickligt konstruerat att jag ibland var tvungen att läsa om stycken för att det var så vackert. Det är svårt att föreställa sig att någon född i vår tid kan på ett så naturligt sätt hålla en sådan arkaisk ton.

Det andra som jag föll för var det kärleksparadigmet som råder i Terre d’Ange: Love as thou wilt. Vilket innebär att homo- och bisexualitet är i princip lika normativt som heterosexualitet (dock inte fullt ut då bara heteroäktenskap skildras). Det finns också rum för polyamorösitet, både genom kurtisanssystemet (som är heligt och högt värderat) och genom att en kan exempelvis gifta sig med en person men utse andra som sina officiella älskarinnor/älskare.

Phèdre själv tecknas som bisexuell och hennes största sexuella affär (destruktiv och mycket, mycket erotisk) är med den vackra och farliga Melisande Shahrizai.

Genusmässigt är också Terre d’Ange intressant, då det inte görs någon statusmässig skillnad på kvinnor och män exempelvis vad gäller ägande och ämbeten. När serien tar sin början står en kvinnlig Dauphine på tur till tronen. Grannlandet Alba har förvisso manliga regenter men ämbetet ärvs matriarkalt, vilket innebär att den nuvarande regentens systerson står som tronarvinge.

Kurtisansystemet utgörs också både av män och kvinnor, vilket inte heller är någonting som diskuteras eller ifrågasätts.

Det märks att Carey har kontroll på sitt eget omfattande material. De trådar som presenteras i hennes nästan-tusen-sidor-per-del-långa-romaner knyts väl ihop. Bikaraktärerna, oavsett hur många och små, är väl genomarbetade. (Ibland är hon lekfull, som exempelvis när hon döper en karaktär som är specialist på trummor till Audine Davul.)

Det märks att Carey gör mycket historisk research då hon bygger upp sin sekundärvärld och de olika länderna som besöks vilar på fakta från sina verkliga historiska förlagor (exempelvis Eire - Irland, Alba – Skottland/Storbritannien, La Serenissima – Venedig).

Ytterligare en sak som gör serien så stark är att karaktärer tillåts vara komplicerade. Inte ens rikets stora förrädare förenklas till skurkar. Phèdre själv balanserar ljus och mörker inom sig och är inte alls någon jag alltid sympatiserar med (vilket också gäller den andra seriens protagonist, Imriel).

De många erotiska inslagen är inte heller alltid konventionella. Då Phèdre är både en kurtisan och en anguissette handlar mycket av sexlekarna om njutning på (och bortom) gränsen till smärta. Ibland blir det ganska magstarkt.

Serien är episk, om än inte vad gäller tidsspannet. Men väl i antalet karaktärer, politiska intriger, olika städer och länder som personerna reser till och banden de där knyter. Serien är egentligen low fantasy – de magiska elementen är få men skickligt utnyttjade.

Careys kanske främsta styrka är att hon inte väjer för någonting. Hon låter historien bli så mörk och så hopplöst nattsvart att jag som läsare blir arg och nästan slänger ifrån mig boken. Ibland rann tårar hejdlöst ned för mina kinder även fast jag satt på tunnelbanan och läste.

Ett sådant stycke är en beskrivning av en kyss efter ett mycket långt och mörkt parti (ni kommer att förstå vidden av den kyssen när ni väl kommer dit ... men visst är det en fantastisk beskrivning?):

That kiss, I cannot describe. It was like a poem, a prayer, a homecoming unlooked-for. It was like dungeon walls crumbling to reveal a glimpse of sky. It shook me to the very roots of my soul. (Kushiel's Avatar, s. 517)

Carey låter inte sina karaktärer klara sig undan faran med en hårsmån. Oftast låter hon sina karaktärer överleva men inte utan att de får betala. Dyrt.

Men detta innebär att jag som läsare blir överraskad. Ibland till och med chockad. Det innebär också att det hoppet som finns i berättelsen, den kärleken, lojaliteten och viljan att överleva, tillsammans, blir så ofattbart mycket starkare. Liksom min läsupplevelse.