Igår var Bokmalan återigen på bio med sin väninna M för att beskåda nästa del i
Stephenie Meyers
The Twilight Saga.
Eclipse är inte bara den tredje delen i serien utan också min personliga favorit av alla böckerna.
Här ställs verkligen kärlekstriangeln mellan Bella, Edward och Jacob på sin spets och det är dramatiskt, fyllt av smärtsam kärlek och väldigt plågsamt att läsa. Särskilt om en, som undertecknad, är svagast för karaktären Jacob ...
(Om du på något vis har lyckats missa hela Twilight-vågen så varnas här för spoilers ...)Om filmatiseringen av
New Moon hade jag några få men starka
invändningar, som filmmusiken och utslätningen av Bella. Det var saker som verkligen störde mig under filmens lopp.
Min spontana upplevelse av
Eclipse var helt enkelt njutning. Jag blev så uppslukad av filmen att jag inte reflekterade över särskilt mycket alls. Detta underlättades också av att det inte var lika mycket hysteriska skrik som när vi såg
New Moon.
(Fast det var en man bakom oss som troligen inte hade läst boken och som blev väldigt upprörd när Bella var på väg att kyssa Jacob: "Nej, nej, vad gör du?!". Det var dock nästan mer underhållande än störande ... )
Mestadels log jag bara: det är något visst med att se en favoritbok omvandlas till film, att se fysiska personer och platser ersätta ens inre bilder och höra texten förvandlas till repliker. Som jag påpekade i inlägget om
New Moon kan det vara både en fröjd och en liten sorg. Igår var det en fröjd.
Störst fokus ligger på Bellas olika relationer till de två närmsta i hennes liv, eller, som det beskrivs i böckerna, de två olika versionerna av henne själv som blommar upp med Edward respektive Jacob. Två versioner som verkar vara omöjliga att kombinera ju mer rivaliteten och fiendskapet växer mellan vampyren och varulven i fråga.
Det är många saker från boken som jag tyckte fungerade väldigt fint i filmen. Vargarna är så välgjorda, både vackra och hotfulla. Stämningen i vargflocken är väldigt sympatiskt tecknad: den lättsamt bråkiga syskonliknande gemenskapen, men också det komplicerade av att inte ha någon helt privat sfär.
När Bella umgås med Jacob i hans varghamn visas verkligen hur avslappnade de är tillsammans. Hur klanen Cullen och vargarna försiktigt börjar samarbeta skildras också fint.
Jag är väldigt nöjd med alla actionscener. Det är en riktig rysare när Victorias nyfödda armé marscherar upp från vattnet ... (Synd dock att de har bytt Victoria! Jag tyckte att
Rachelle Lefevre kändes mycket mer
evil.)
Filmskaparna har också lyckats med att göra the Cullens farliga, vilket de sannerligen kan vara när det behövs. Stridsscenerna känns spännande och välkoreograferade. (Min enda undran är varför de onda vampyrerna ser ut att vara gjorda av porslin när de slutligen dödas ... ?)
Mest efterlängtat för undertecknad var två saker: dialogen mellan Edward och Jacob i tältet den stormiga natten innan striden, vilken i filmen lyckas hålla balansen mellan allvar, fiendskap och torr humor.
Den andra saken var kyssen mellan Bella och Jacob. Den som i boken börjar med att Jacob manipulerar en desperat Bella, men sedan övergår i njutning och en stor insikt:
Jacob was right. He'd been right all along. He was more than just my friend. That's why it was so impossible to tell him goodbye - because I was in love with him. Too. I loved him, more than I should, and yet, still nowhere near enough. (s. 528)
Kyssen är vackert iscensatt på snöiga berg med en makalös utsikt. Hollywood at its best. Jag saknar dock lite känslan som förmedlas så tydligt i boken, att kyssen är så annorlunda från Bellas och Edwards, för att de inte behöver vara försiktiga med varandra. Passionen tillåts ta överhanden.
Liksom det enda jag saknar i den plågsamma avskedsscenen dem emellan i slutet av filmen är visionen som Bella får under kyssen:
I could see Charlie and Renée mixed into a strange collage with Billy and Sam and La Push. I could se years passing, and meaning something as they passed, changing me. I could see the enormous red-brown wolf that I loved, always standing as a protector if I needed him. For the tiniest fragment of that second, I saw the bobbing heads of two small, black-haired children, running away from me into the familiar forest. When the disappeared, they took the rest of the vision with them. (s. 529)
Den som inte fäller en tår här har troligen ett hjärta av sten ...
