Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.


I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.


I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.


Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Rotlösa krigare i slummen

Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand.

Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.

Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.

Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.

Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.

Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.

De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.

Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.

Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.

Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.

Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.

En rant om Marian Keyes böcker

Det blev som en liten mani - jag tog med mig en lättsmält Marian Keyes-roman från jobbet en riktigt tung vecka och tänkte att det kunde vara helt lagom läsning.

Sedan läste jag en till, när jag ändå hade farten uppe. Helt plötsligt hade jag läst alla! (Utom de två som jag läste för några år sedan.) Jag blev själv överraskad.


Keyes böcker är både mörka och humoristiska. Generellt handlar de om en kvinna i åldern 25-35 som arbetar inom media/mode/PR/förlagsbranschen. Hon har:

1) en passion (mode/sitt hem/annat)
2) en brokig släkt som ställer till det för sig (och henne)
3) kärlekstrubbel (antagligen väljer hon alltid "the bad guy")
4) en massa skor
5) en helt oförstående chef
6) ett svajigt självförtroende och/eller viktproblem (Verkliga eller fiktiva. Oftast fiktiva.)
7) en/några fantastiska väninnor samt en bitchig väninna/dålig vän
7) en man i sin närhet som är hennes Drömprins, fast hon inte inser det förrän precis i slutet

Hon bor i en egen lägenhet/delar lägenhet med några omaka väninnor centralt i London/Dublin. Där finns också Ett Stort Problem: sorg - någon har dött, skilsmässa och otrohet eller missbruk. Hennes eget eller pappans. Eller syrrans, kanske.

Hon vistas på jobbet, i sitt hem, på pubar och häftiga klubbar. Ibland far hon till landet för att fly ifrån en olycklig kärlekshistoria; ibland tvingas hon in på drogrehabilitering. Det händer att hon flyger mellan London och Dublin och ibland till Los Angeles eller så.

Språket är mycket enkelt komponerat och ganska banalt. Handlingsinriktat med ett jag-perspektiv och mycket dialog. Tonen är väldigt humoristisk och Keyes absurda, tokroliga och ofta pinsamma situationer får mig ofta att skratta. Även fast hon egentligen skriver om saker som drogmissbruk, fäders alkoholism, förlamande depressioner och andra tunga ämnen.

Jag har läst alla sommarens Keyes i svensk översättning och la märke till en sak: översättningen och korrekturläsningen verkar slarvigare genomförd i de tidigaste titlarna än de senare. Undrar om det helt enkelt satsades mer förlagsresurser på Keyes när det stod klart att hon var en storsäljande författare även i Sverige?

Det är, förstås, några vitala saker som stör mig med Keyes böcker. Det gäller:

- Det kanske mest uppenbara: en syn på kvinnors kroppar som är helt skev. Kvinnans kropp är en felzon som ständigt måste ansas och förbättras. Allt detta fokus på smink, kläder, skor, frisyrer och vikt.

- Heteronormativiteten. Visst finns det homosexuella bikaraktärer med ibland. Men de framställs väldigt arketypisk som galabögar i modeindustrin.

Allt som oftast hånas homosexualitet. Menat som humor, alldeles säkert, men jag blir förskräckt. I En oväntad semester när Rachel hamnar på rehab för sitt drogmissbruk, blir hennes mamma orolig över vad grannarna hemma i den irländska småstaden kommer att tycka. Men ungefär samtidigt kommer det fram en annan "skandal" på orten, som får drogmissbruket att blekna till ingenting:

"Och vänta bara ska du få höra, fortsatte hon och började plötsligt viska, trots att det bara var hon och jag i rummet. Angela Kilfeather har avslöjat att hon är lesbisk ... "
Tänka sig! Angela Kilfeather med de guldgula lockarna som jag varit så avundsjuk på var flata!
" ... och går upp och ner för gatan och kysser sin ... " mamma gjorde en paus, hon kunde knappt ta ordet i sin mun " ... flickvän. Att vara missbrukare är ingenting i jämförelse med det. Marguerite Kilfeather tycker säkert att jag har haft tur."
Det skrattade vi båda åt genom tårarna. Och jag lovade dyrt och heligt att aldrig kyssa en kvinna så att grannarna såg det. Det var det minsta jag kunde göra för mamma. (s. 480)

Nog för att denna bok har några år på nacken, men det är ändå riktigt överraskande. Det här är en bok som finns på säkerligen alla bibliotek i landet, det har varit en bästsäljare i så många år och den är ändå från 1990-talet - inte 1890-talet.

- Också normativiteten vad gäller könsroller är stressande. Kvinnor tenderar vara små, nätta, välklädda, modeintresserade, långhåriga, karaktärssvaga, osäkra och viktbesatta. Nu hårdrar jag det en del, men egentligen inte så mycket.

Männen plägar vara snygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika bastards alternativt snygga, självsäkra, sexiga, fattiga bohemtyper eller supersnygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika drömprinsar. I princip.

Och begreppet snygg defineras högst troligen som lång, muskulös, korthårig och stark. Mörkhårig eller blond går bra, men det är inte direkt en mångfald av etniciteter som presenteras, varken bland män eller kvinnor.

Den ojämställda maktbalansen som uppstår mellan alla dessa grupperingar emellan är uppenbar. En kvinna är inte komplett utan sin man och ofta lutar den sexuella dragningen åt maktspel/övergrepp.


Den uppmärksamma bloggläsare kanske nu undrar varför i hela friden Bokmalan gav sig in i chic lit-sfären, som faktiskt är uppbyggd kring alla dessa nämnda faktorer. Det, kära läsare, är en mycket, mycket bra fråga. Jag har ju redan konstaterat att det inte är för mig.

Trots dessa uppenbara problemområden var det för stunden läsning som höll mig helt sysselsatt. Jag ville verkligen se hur det slutade, även fast jag redan visste det innan. Böckerna bjöd på flera goda skratt och småleenden och passade som lättsmält, uppslukande läsning under några tunga veckor en sommar.

Varför då inte bortse från genusglasögonen en stund och bara njuta? Därför att jag blir provocerad av hur både kvinnor och män skildras och av hur heteronormen hyllas. Varför bevara traditionella roller och felaktiga fördomar?

Den som vill fundera mer kring ämnet kan läsa min gamla kursare Ylva Kjellsdotters uppsats i ämnet - "En kärlekshistoria vi alla drömmer om: En analys av chick lit ur ett genusteoretiskt perspektiv".

Jag vill ändå tro att den lättlästa njutningsläsningen måste kunna göras politiskt fräschare och mindre problematisk än detta. Vart finns annars njutningen!

Eller har jag fel?

Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.

To be ...

I väntan på vettigare skriverier från undertecknad kan ni roa er med detta suveräna inlägg - Brilliantly smart-ass responses to completely well-meaning signs.

Det här är en av mina absoluta favoriter.

Små vardagsabsurda praliner

Av min bokhandlarväninna S fick jag låna två små kuriositeter: All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman. Två korta texter med preciserat språk som presenterar en inte helt självklar verklighet.

I The Tiny Wife råkar en antal bankbesökare ut för ett rån. Men rånare ifråga är inte ute efter ekonimisk vinning, utan kräver istället det föremål som har högst affektionsvärde. Rånoffren får också berätta varför föremålet är så viktigt för dem.

Efter att de har överlevt rånen, utan fysiska skador, visar det sig snart att händelsen har påverkat dem mer än vad de först tror. Berättarens hustru, till exempel, börjar krympa. Några centimeter per dag först, sedan allt mer accelererande. En annan kvinna blir jagad av ett lejon, som plötsligt tar form utifrån en tatuering och blir helt levande.

The Tiny Wife blir en slags ovanlig relationsberättelse, då en hel del fokus ligger på den lilla fruns äktenskap med berättaren och hur det har svalnat med tiden. Men det är också ett stycke fantastisk historia med oklara verklighetsgränser, vilket tilltalar undertecknad.

Verkligheten är också förhandlingsbar i Kaufmans All My Friends Are Superheroes, där Tom, en Helt Vanlig Kille, har en perfekt kärlekshistoria med en superhjälte, The Perfectionist. Men efter det perfekta bröllopet blir Tom plötsligt osynlig för sin fru, på grund av den svartsjuke Hypno.

Med en alldeles självklar ton berättar Kaufman denna ovanliga och absurda lilla historia om hur Tom måste försöka få sin kärlek, The Perfectionist, att inse att han inte har övergett henne, utan faktiskt finns intill henne hela tiden.

För oss som har läst en hel del superhjälteserier och sett en hel del superhjältefilmer, blir denna bok extra rolig. Flera aspekter av superhjältelivet förklaras i detalj (exempelvis hur en väljer namn) och det krockar på ett förträffligt sätt med vardagslivet.

Flera hjältar presenteras också i detalj, varav min favorit är denna:



(Det skulle för övrigt mycket väl kunna vara undertecknads egen superkraft ...)

Jag tycker mycket om den självklara tonen med vilken dessa historier berättas. Små till formatet kan de snarast ses som ovanliga praliner för oss bokslukerskor att smälla i oss.

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

Den röda grevinnan

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.