Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.