Kyssförbudslistor & bitar som fattas

En av höstens godbitar blev Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan.

Det är en fartig, New York-romantisk skröna med många berättarperspektiv och vardagsabsurda situationer. Naomi och Ely har varit symbiotiska vänner sedan barnsben; nästan syskon på vissa sätt och nästan tvillingsjälar på andra.

Deras familjer har varit intrasslade i varandra på komplicerade sätt (som framkommer successivt).

Kyssförbudslistan kommer till som något slags verktyg för att behålla illusionen av att det är Ely & Naomi, Naomi & Ely, och att så alltid kommer att vara. De namn som hamnar på listan får ingen av dem kyssa.

Ely är en självsäker ung man, uppfostrad av två mammor. Naomi bor numer ensam med sin deprimerade mor och har ett stort problem. Hon kan egentligen bara föreställa sig en framtid gift med Ely. Ely, däremot, vill bara vara tillsammans med killar.

Men frågan är om någon annan ens får plats i konstellationen Ely & Naomi, Naomi & Ely.

I varje kapital skiftar berättarperspektivet och inte bara de uppenbara huvudpersonerna får ta plats. Där finns också vännerna Robin (♀) och Robin (♂), som kanske ska få ihop det med varandra. Naomis ex-pojkvän, Bruce I, och nuvarande (?) pojkvän, Bruce II. Smågalna grannar i huset. Ja, ni förstår.

Språket är välkomponerat, tonen en blandning av dödligt allvar och absurd humor. I vissa av Naomis partier ersätts många ord med symboler, vilket blir ett ovanligt och spännande sätt att läsa.

Jag är såld. Läs den!


En bit av mig fattas är Levithans senaste ungdomsroman på svenska; också den klart läsvärd. Vi får följa tre ungdomar i New York samma dag som flygplanen kraschade in i World Trade Center, vid några tillfällen under året och sedan på årsdagen.

Peter, Claire och Jasper. Tre ungdomar som möts på grund av omständigheter. Jasper och Claire går i samma klass; Peter och Jasper möttes på en fest och skulle gå på dejt tillsammans den 11:e september. Innan det datumet förvandlades till något annat.

Sömnlöshet, avstängdhet, sorg, gemenskap. Allt detta visas i de korta nedslag som görs i huvudpersonernas liv. Hur de dras till varandra och knyts samman.

Lite fragmentariskt, gripande och vardagligt. Jag gillar Levithans stil och kommer absolut läsa vidare.

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

En kort hyllning

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...