Nananananananananananananananana ...

Självförklarande bild! Lite uppiggande så här i novembermörkret ...

Små vardagsabsurda praliner

Av min bokhandlarväninna S fick jag låna två små kuriositeter: All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman. Två korta texter med preciserat språk som presenterar en inte helt självklar verklighet.

I The Tiny Wife råkar en antal bankbesökare ut för ett rån. Men rånare ifråga är inte ute efter ekonimisk vinning, utan kräver istället det föremål som har högst affektionsvärde. Rånoffren får också berätta varför föremålet är så viktigt för dem.

Efter att de har överlevt rånen, utan fysiska skador, visar det sig snart att händelsen har påverkat dem mer än vad de först tror. Berättarens hustru, till exempel, börjar krympa. Några centimeter per dag först, sedan allt mer accelererande. En annan kvinna blir jagad av ett lejon, som plötsligt tar form utifrån en tatuering och blir helt levande.

The Tiny Wife blir en slags ovanlig relationsberättelse, då en hel del fokus ligger på den lilla fruns äktenskap med berättaren och hur det har svalnat med tiden. Men det är också ett stycke fantastisk historia med oklara verklighetsgränser, vilket tilltalar undertecknad.

Verkligheten är också förhandlingsbar i Kaufmans All My Friends Are Superheroes, där Tom, en Helt Vanlig Kille, har en perfekt kärlekshistoria med en superhjälte, The Perfectionist. Men efter det perfekta bröllopet blir Tom plötsligt osynlig för sin fru, på grund av den svartsjuke Hypno.

Med en alldeles självklar ton berättar Kaufman denna ovanliga och absurda lilla historia om hur Tom måste försöka få sin kärlek, The Perfectionist, att inse att han inte har övergett henne, utan faktiskt finns intill henne hela tiden.

För oss som har läst en hel del superhjälteserier och sett en hel del superhjältefilmer, blir denna bok extra rolig. Flera aspekter av superhjältelivet förklaras i detalj (exempelvis hur en väljer namn) och det krockar på ett förträffligt sätt med vardagslivet.

Flera hjältar presenteras också i detalj, varav min favorit är denna:



(Det skulle för övrigt mycket väl kunna vara undertecknads egen superkraft ...)

Jag tycker mycket om den självklara tonen med vilken dessa historier berättas. Små till formatet kan de snarast ses som ovanliga praliner för oss bokslukerskor att smälla i oss.

En gång hjälte

Nu när jag själv äntligen har fått tummen ur och tittat på denna fina lilla film, så tycker jag att ni gott kan göra detsamma! Den bjuder på ett skönt vardagligt och mänskligt perspektiv på det klassiska superhjältekonceptet.

Min forna stammis Yrla är en av de två som har både skrivit manus och regisserat. Roligt!

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.