Att tro på mister Pip

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.