Date a girl who reads

"Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve.

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag.She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the weird chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peek at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in a world of the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to be interrupted. Ask her if she likes the book.

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or she would like to be Alice.


It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for Christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be the hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, develop. Except in the Twilight series.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters in the book are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over Skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it, date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes."

By Rosemarie Urquico


Det känns finns att inleda året med denna text, som G tipsade mig om. Fick gåshud och blev lite gråtig när jag läste detta. Den är dedikerad till alla de läsande quinnor jag har förmånen att ha i mitt liv.



Läsande kvinnor! Camille Corot, 1800-tals quinna, Monet, Fragonard. Stående läsning - foto av rsplatpc, uppburen läsning, Marilyn Monroe läser. Hattläsning - foto av Gibson Claire McGuire Regester, pyjamasläsning.

Att tro på mister Pip

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Jag mötte Lassie!

Eller i varje fall Aidan Chambers! Jag var på en eftermiddag om boksamtal och läsning idag och lyssnade på honom och Katarina Kuick.

Kuick höll ett boksamtal med oss deltagare om Anna-Clara Tidholms Hanna huset hunden, som var väldigt inspirerande, konkret och användbart.

Vi gick igång helt i det gemensamna uttolkandet av denna mörka, surrealistiska bilderbok. Det blev ett väldigt bra samtal.

Chambers föreläste om läsning: hur vi verkligen lära oss läsa, vad som händer i hjärnan. Hur det blir lättare att läsa ju mer vi läser eftersom hjärnan bygger upp ett allt rymligare arkiv med ord och meningar.

Han berättade att i England håller utbildningsväsendet på att återgå till en förkrigspedagogik där läsning är någonting mekaniskt: fonetik, grammatik, alfabet. Läsning av litteratur, skönlitteratur, läsning för nöjes skull blir mer sällsynt.

Så är det tack och lov inte i Sverige, även om läsningen i skolsituationer ofta kanske inte handlar om nöjesläsning för elevernas del ...

Variation är viktigt, menar Chambers. Vi behöver läsa olika slags texter, lyssna på olika slags musik, olika slags samtal och konversationer. Då ökar vi vår läsrepertoar.

Det är extra intressant med Chambers för att han själv har viss dyslexi, hade svårt för att lära sig läsa och blev en läsare sent.

Nu har han skrivit mängder utav böcker och föreläser om läsning.

Efter programmets slut gick jag fram till honom och tackade så mycket för Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och försökte sammanfatta varför jag dyrkar den boken.

(En bok som dessutom Katarina Kuick har översatt till svenska - och lyckats förträffligt med!)

Han blev glad; lite extra så för det var hans älsklingsbok också av alla han själv skrivit. Fint.